Balans

Jobbig dag idag men produktiv. Går en lång promenad på kvällen. Grönskan är tung och grågrön och bildar tak över alla stigar. Regn i luften och kvavt. Åker buss en bit. Lyssnar på en mamma och en dotter på en tre år sådär som leker leken "I Spy". I spy with my little eyes, säger man, something beginning with ... och så tar man en bokstav och tänker på ett föremål i närheten. Eftersom flickan var så liten så sa de ljuden snarare än bokstäverna. Jag som pluggat en hel del om fonologi, fonetik och språkinlärning tycker att det här är bland det roligaste som finns, en språkstudie helt gratis. Flickan hade svårt att skilja på /r/ och /w/ och /b/ var svårt överhuvudtaget, det kunde bli /p/ ganska ofta och ibland /w/. Däremot hade hon full koll på de krångliga sje-ljuden och engelskans "tch" (/tʃ/)-ljud som många svenskar har så svårt för.  I spy with my little eyes something beginning with / ʃ/ , sa hon och plirade mot mamman. "Chair", sa hon. "No mummy! sa flickan irriterat. "That is a tch-sound, I said /ʃ/ (som i svenskans kjol). Shop, var ordet. Himla smarta barn i England. Och intressant att det var just ett så specifikt ljud för engelskan som hon kunde. Redan i mammas mage börjar man snappa upp vilka av alla ljud som ingår i omgivningens språk. Hon har nog tränat länge på just /tʃ/. Svenska bebisar funderar kanske på hur man gör skillnad på tomten, mannen som klär sej i rött, och tomten, den som huset står på - vansinnigt svårt att få kläm på om man lär sej svenska senare i livet.

Strax innan jag går av har ett äldre par plingat. Herrn reser sej upp men damen sitter kvar och håller i stången bredvid sätet. Vi ska gå av! säger mannen irriterat. Damen mumlar tyst "inte här, jag bor inte här!". "Nu orkar jag inte mer!" säger mannen och går helt sonika av bussen fast ställer sej vid dörröppningen. Busschauffören öppnar dörren till förarsätet och vänder sej om. En kvinna framför mej säger lugnt till damen, men vart bor du då? Ska jag hjälpa dej? Mannen kommer tillbaka in i bussen. Men kom nu då! Bor vi här?, undrar damen stilla. Halva bussen försäkrar att jodå, det gör hon. Hon går av och mannen tackar alla, det är så jobbigt det här säger han. Ibland får man bara nog.

Jag känner mej mycket stolt att få vara en del av England, the English har något speciellt. Det märktes inte minst i avslutningsceremonin igår. Det är party, humor, värme och disciplin, allt omvartannat. Artigheten och vänligheten. En ö-nation med öppna gränser men konservativa ideal och så mycket kreativitet. Under hela tonåren lyssnade jag nästan bara på engelsk musik. Jag sjöng med i alla låtar igår. Tänkt om jag hade vetat då, att jag skulla flytta hit.

Sen funderade jag också på hur fint det är med alla flaggor och nationer som samlas, att det trots allt går i en värld som ser ut som den gör. Kanske skulle man ha politiker-OS och stänga in dem på en arena med trevlig musik och låta dem umgås i all vänlighet. Men så tänkte jag att det bara rörde sej om ett par veckor, trots allt, det sportsliga myset. Hur länge skulle de ha kunnat stå därinne på arenan och kommit överens? En månad?

När Liam från Oasis sjöng Wonderwall utan Noel så tänkte jag att det är just där problemet ligger. Att man kan inte alltid komma överens. Flaggor och tal och musik och blodsband och även kärlek till trots. Ibland får man helt enkelt nog. Det är tråkigt men helt mänskligt. Och någonstans där klickade det till i mitt huvud av balans.