En ny insikt

Lusläser mina svenska tidningar idag när jag inte kan göra så mycket annat. Då kan man hitta lite smått och gott. En artikel som jag annars nog skulle hoppat över om en kvinna som krockat och fått ont i nacken till exempel, innehåller detta guldkorn om mänskligheten:

En kvinna står alltså vid vägen någonstans i Värmland med glassplitter över hela sej, skadad nacke och en stor älg med brutna ben bakom bilen som hon just krockat med. Ingen bil stannar, de bara åker förbi. Så långt inget anmärkningsvärt. Det händer ju ganska ofta att folk råkar köra på älgar, som prompt ska gå genom sina skogar på samma sätt som de gått där innan det byggdes väg mitt igenom. Det händer ju också ganska ofta att folk inte bryr sej om andras olycka. Hittills har jag trott att det finns två sorters människor här i världen, de som inte stannar och de som stannar. Då och då är det ju program på TV med olika experiment - ett ensamt gråtande barn i shoppinggallerian som vädjar hjälp mej - hur många stannar, hur många går förbi. Men i Värmland finns det en tredje, häpnadsväckande, kategori. Det är nämligen ett par som stannar. Frågar de om de ska hjälpa till? Frågar de om de ska ringa ambulans? Nej, de tittar på den chockade, skadade och glassplittertäckta kvinnan och BER HENNE ATT FLYTTA BILEN FÖR ATT HON BLOCKERAR VÄGBANAN. De upplyser henne också om att älgen har brutit benen. Kanske har de sinsemellan en snabb konversation som inte kvinnan hör:

Herr Oempatisk: Ska vi be henne flytta på älgen? Eller skjuta den kanske?
Fru Oempatisk: Nej, det kan ta tid. Jag vill hinna hem till Allsång på Skansen. Vi skiter i det. Det räcker med bilen.
Herr Oempatisk: Ja, vi har ju gjort vår goda gärning nu. Sådär kunde ju inte bilen stå. Tänk att folk bara kan köra förbi och inte bry sej.

Den skadade kvinnan lyckas fantastiskt nog flytta på bilen. Ambulans har hon redan ringt själv, inte för att paret undrar detta. De säger istället, jag citerar: "Men om du är okej nu så åker vi".

Och i ett underbart exempel på svensk kultur svarar den chockade, skadade och glassplittertäckta kvinnan: "visst, det går så bra".

Efter en stund kommer polis, ambulans och brandbil och kvinnan får dras ut på bår genom bagageluckan.

Det hela påminner lite om den där människan som i en enkät om man köper kläder sydda av barn svarar "Nej, barn har ingen känsla för kvalite". Det är liksom lite rätt och ändå så väldigt mycket fel.