Det börjar bli bättre. Känslorna sitter inte alldeles innanför huden och spritter ut överallt. Min humor har kommit tillbaka. Styrka. Ödmjukhet och självkänsla. Min inre soldat. En snäll soldat visserligen, men envis och rättvis och orädd inför konflikter. Jag slipper jouren en vecka. Har hunnit tänka flera tankar ända till slutet. Hunnit läsa tidningar och en rolig intervju med GW Persson som är smartare än de flesta, menar han själv. Jag tänker ofta på det där med intelligens. Förra veckan när jag var ute och jobbade med en tjej som har Down's syndrom, och jag som vanligt gjorde hundra saker samtidigt och ropade kom nu så hjälper jag dej med det här! Sen, sa hon då. Sen, när du har ätit färdigt. För visst satt jag och åt samtidigt som jag fixade med papper och ringde samtal och rev runt i att-göra-högen och skrev meddelanden. Inte en enda i personalen har någonsin sagt så till mej. Jaha, så du har din lunch nu, säger de, innan de vältrar allt de vill vältra över, på mej.
Den där hudlösheten som präglat juli har ändå varit en nyttig erfarenhet som jag är tacksam över. Det finns flera i min närhet som alltid har det så. Jag har blivit mer ödmjuk inför det. Förfärligt tärande var det. Å andra sidan var det kanske en hel del sanningar som behövde sägas och spritta ut, så det var på det hela taget rätt positivt ändå.
Nu ska jag ta ett långt bad och andas djupt.
3 kommentarer:
Så otroligt bra formulerat sensoriskt och motoriskt;-).
Tyvärr hittade jag den inte som ljud, men här är i alla fall texten och det är den som är det viktiga.
Att du hittat åt humorn gör mig lite lättad. Håll fast i den.
Tack mamma :)
Cecilia: Ja det är en bra text och en del har ju fattat detta långt bättre än de flesta redan från början, som tjejen jag var hos. Dock skulle jag önska mindre själviska människor när det gäller just att se andra behov än sina egna, det skulle göra det mycket enklare att göra en sak i taget utan att liksom behöva kriga för att kunna göra det. Men nu har jag åtminstone energi att kriga igen :)
Skicka en kommentar