Livets hårda skola

Bank Holiday Monday. Ännu en regnig dag. Ändå går jag på långpromenad, inte rätt ut i skogen som jag helst vill men till en park vågar jag mej. De kan ju inte gärna vara överfyllda med stojande barn i det här vädret. I lördags var vi mest inne förutom lite påtande i trädgården och igår var jag bara ute och handlade ett par timmar, så idag känns det som att jag behöver ut och få luft. Tänk så olika det kan vara, jag läste någonstans att Iglesias den äldre knappt varit utanför sitt hem på en tio år sådär. Då skulle jag ha blivit vansinnig för länge sen.

The magic secret waterfall

I Endcliffe Park är det stora tivolit nästan öde. Några barnfamiljer strosar omkring, en hel del är ute och joggar och hundar rastas överallt. Det hörs knappt några ljud, bara lite hundar som skäller då och då och barn som gnäller då och då. När jag står och beundrar vattenfallet ovan så kommer det dock ett jehu på sparkcykel vrålande. Jag hinner tänka, ånej, ett barn som jag inte har tålamod med såhär i regnet, med pms och en jobbig dag framför mej imorgon som ligger som ett stort åskmoln runt hela huvudet. Det visar sej dock vara en mycket charmig pojke. "WOW!" utbrister han först. Han tittar upp på mej. "Vilket fint magiskt hemligt vattenfall du har hittat!". Föräldrarna kommer flera kilometer bakom, himmel vad fort de kan sparka sej fram på de där sparkcyklarna. Han vrålar därför så högt han kan: "MAMMA! PAPPA! DET FINNS ETT HEMLIGT VATTENFALL! KOM NU!". Under tiden delar vi vår förtjusning över hur fint det är. När föräldrarna äntligen kommer så är han förtfarande eld och lågor, och jag skrattar lite, och de skrattar också. Jag tänker att nog måste det vänta en bättre värld framöver, om det finns barn som är så här.

Skiftar färg. Bra regnskydd.

Jag gömmer mej för ett skyfall under ett gigantiskt träd med så tätt lövverk att jag inte blir det minsta våt och iakttar en liten flicka i rosa regnställ i kön till karusellerna som ser missmodig ut. Hennes pappa har hästsvans och inget regnställ och ser också missmodig ut, dessutom blöt. "Pappa", säger flickan med eftertryck och gör en konstpaus. Rösten är spänd av återhållen gråt. Hon håller pappan i handen och tittat upp på honom med vädjan i blicken och fortsätter "pappa, jag tycker inte att det här är så roligt".

Inte så roligt.

Och jag ser pappan blicka ut över detta fält av lera och hoppborgar och arga barn och sockervadd som smälter i regnet, och högst troligen tycker han inte heller att det här är så roligt, men det är värt det intalar han sej, för dotterns skull. Och så nu detta uttalande.

Det är som om flickan har tänkt att jag får väl åka blöt karusell nu då om pappa prompt ska gå hit. Men plötsligt fått denna insikt att nehej, det här är ju inte särskilt roligt. Finns det en chans till förändring? Och så möts dessa krossade förväntningar och jag tänker att det är en sällsam stund av sanning i allt detta. Ett möte just så som det är nu, som skulle kunna vändas till någonting på riktigt roligt. Men det är för svårt för pappan att krångla sej ur situationen. "Vi har ju åkt ända hit nu", säger han. "Gråt inte", fräser han sen.

Och jag undrar om det här blev en lektion i livets hårda skola för flickan i rosa regnställ. Så roligt, är det inte alltid. Och att gråta hjälper inte alls. Hon står där och snörvlar i karusellkön. Pappan tar upp mobilen och stirrar på den en stund.

Jag hoppas hon ser det magiska vattenfallet. Kanske en annan dag.

Ett speciellt ljus idag. Det mesta får den här grågröna färgen.

Murrig, matt grönska

Säsongens första näsor