Mission impossible

Denna vecka börjar närma sej slutet. Jag har haft duschgele i håret, ställt smöret i frysen och försökt betala fem pund för en glass i en plötslig oförmåga att kunna räkna alls. Men inga tårar. Ganska mycket inre kraft. En sak i taget, djupa andetag.

Jag betraktar min omgiving. Ser en flicka på spårvagnen som prompt ska hålla själv i stången, inte sitta ner och inte hålla pappa i handen. Hon är knappt en meter och kan bara nå stången om hon sträcker armen rakt upp, spretar med fingrarna och står på tå. Detta gör hon målmedvetet. När det blir dags att gå av säger pappan att nu får hon allt hålla honom i handen, för det skakar och är trångt och långt till dörrarna. Hon ger honom en mycket irriterad blick och säger med låg röst, en mättad av frustration typisk vuxenröst som inte vill dra uppmärksamhet till sej, att hon tänker gå SJÄLV. Hon liksom väser det med en pondus som ingen kan säga emot, och så börjar hon gå, snubblar naturligtvis men mest in i pappan som går bredvid som skydd - detta ser hon inte utan istället säger hon med samma kontrollerade ilska att han står i vägen. Jag undrar vart en sådan bestämd och sammanbiten röst kommer ifrån i denna lilla rosa-koftade människa. Kanske blir hon chef när hon blir stor, tänker jag. Den där styrkan inuti, den finns ju där ännu även när man blir stor och försöker göra det omöjliga. Man blir bara så lätt distraherad som vuxen. Och lat.

Två tanter på McDonalds i Crystal Peaks slår sej ner i hörnet där jag gömt mej, vid bordet bredvid och säger att det är det bästa stället att sitta på, deras favoritställe, för det är så lugnt och lite undanskymt. Sen håller de låda och involverar mej i konversationen liksom utan att jag behöver göra någonting, bara humma lite. Någon lugn och ro blev det inte men en intressant inblick i min framtid kanske. Tänk när jag blir tant och har svullna fötter och äter donoughts med min tantkompis. Det är ett så bra erbjudande detta, berättar den ena tanten för mej vare sej jag vill eller inte, kaffe och en sån här, ja de kallar dem för donoughts, de är från Amerika, bara två pund!

Just det där they call them donoughts får mej att le mycket länge. Ser jag så omodern ut att jag inte skulle veta vad en donought är? Det är i så fall mycket roligt.