... Och ingen är som jag, heller. Jag funderar på det när jag ser en staccato-pratande Malou (hon som annars brukar vara ganska flödig och ostyltig tycker jag) i "Efter tio" på TV4 när några skådespelare från nya filmen Hur många lingon finns det i världen gästade studion. Hur är det att jobba med någon som inte är som jag, funderar de över. Och jag tycker att det är en ganska underlig fråga. Det gör man väl alltid - det finns väl ingen som man jobbar med som är som jag? Om man har det som utgångspunkt, att folk man träffar ska vara som en själv, då blir nog livet väldigt tråkigt.
Jag har högst nyligen upptäckt det här programmet, som varierar stort i underhållningsvärde. Bäst tyckte jag att intervjun med Camilla var, men absolut roligast är Malous ansiktsuttryck när Carola brister ut i sång som svar på en fråga. Carola är väldigt Stjärnorna på slottet-Arja-isk när hon får en direkt fråga, det är mycket glidningar hit och dit innan hon till slut säger något som är svagt relaterat till det hon frågades om. Det hade jag inte tänkt på förrut.
Filmen för övrigt, om man ska bedöma från klippen, känns lite väl socialtantsinformationsfilm-korrekt. Men det är en början, iallafall.
11 kommentarer:
Hej Anna!
Som vi vet är människor ibland otrygga eller rädda och jag tror att man ibland blir för rädd för något man inte känner igen. Problemet är att det där kan slå till under helt olika tillfällen. När man möter en stor svart hund som blottar tänderna: Okej att bli lite skraj. När man möter människor som är lite annorlunda: inte okej att bli skraj. Men folk blir det. Min futtiga erfarenhet av människor med Downs för övrigt är att det är extremt lätta att bli vän med. Personligen är jag mer rädd att möta Carola.
Hoppas du fattar det här...jag har faktiskt fortfarande lite feber.
Kramar från Söder!
Nu hade jag skrivit världens bästa kommentar om både film och Carola men den försvann:-)
Skriver igen, filmen får kritik för den saknar tråd, har säkert en hel del klurigheter ändå, Pär spelar sig själv, först stökig och lat sen finner han meningen med livet;-). Carola är svårintervjuad, tänker jag alltid på, jag har gjort en analys;-), hon har aldrig haft den uppbackning eller stöttning av någon som Wahlgrenskan t ex. Fått klara sig själv från tonåren mot giriga och kanske hänsynslösa som haft för ögonen mest vad de kan mjölka ur henne. Tror hon saknar/saknat någon att kunna lita på, tror hon har något trauma. Hon hade det inte lätt i Uppsala heller och sen tokstollen som sköt hennes katt, inte bara rådjuret, säkert finns mycket mer i det än vi fattar och vet. Och en galning förföljde henne där innan giftermålet och bröt sig in i hennes lägenhet och bosatte sig där och förstörde allt när hon var utomlands och ingen brydde sig. Jag undrar ju var manager och familj fanns då? Sedan är hon diskret, måste vara, exmaken och hon är bundna till varandra genom barnet. Och väldigt många har genom åren varit elaka mot henne, liksom tillåtet, mot en duktig artist och en jätteduktig dansare på scen. Kul om hon är med i nästa Let´s dance, jag önskar henne verkligen lite roligheter.
Jag tycker att det är så härligt att vi alla är olika och har ofta väldigt lite förståelse för folk som inte kan acceptera andras olikhet. Som du skriver, vad tråkigt det skulle vara om alla var likadana :)
Såg också det och det kröp i hela kroppen av Malou. Det märktes verkligen att hon var så obekväm med situationen...
Karin: Ja, tyckte lite synd om Malou under Carola-intervjun, vad gör man liksom, sjunger med? Det känns som en situation som bara Operah skulle klara av utan att blinka :)
Trillingnöten: Jag tyckte verkligen det var lite småkonstiga frågor till alla skådespelarna. Jag skulle nog faktiskt inte vilja jobba med nån som var precis som jag heller, haha :)
Mamma: Det är ganska roligt att tänka sej att Carola suttit och åkt tunnelbana från Norsborg i stora delar av sin barndom, det var kul att se foton!
Nanna: Jo så är det väl. Men en hund kan ju faktiskt bita en :)
Sen tror jag att ganska många är rädda för Carola också, det är bara det att Malou inte skulle fråga nån från Glada Hudik "hur kändes det att jobba med nån som inte är som du, hade du mycket fördomar om Carola, tänkte du att hon var farlig?". Och de skulle svara "jo, jag var lite nervös och så, jag brottas fortfarande med mina fördomar, men trots allt så ger ju Carola en sån varm stämning och det blev så himla härligt alltsammans!"
Hej alla kommenterare och Anna!
Ville bara förtydliga att mitt inlägg är mer ett exempel på att folk är skraja för en massa olika saker och att ibland finns det anledning - men oftast inte. Framförallt inte när det gäller människor.
Jag tror att man måste dyka rätt in i det okända! Då försvinner snabbt de första ytliga fördomarna!
Det är ju så kul med olika människor också - och det skulle verkligen inte vara kul om vi alla var lika. Jag tror att det vara något som vi båda gillade Anna? Att iaktta och analysera människorna omkring oss på LHS och SU? Eller var det bara jag ;-)
Haha nej jag iakttog och analyserade jag med. Mikrofonmannen :D
Och jag menar med allt jag skrev om Carola att hon inte litar på någon, hon verkar lite rädd, hon förväntar sig att bli påhoppad och lite förlöjligad och är i försvarsställning och så har hon vänt det mot sig själv, hon är svår att förstå i media och hon går inte att intervjua:-), privat tror jag hon är någon helt annan. Men jag tror hon haft det rent hemskt. Ska lyssna på det hela, har inte gjort det än;-)
Skicka en kommentar