Från romantiker till praktisk fru

Första gången jag läste Madame Bovary så hejade jag på henne från start. Klart hon skulle bort och ut och uppfylla sina drömmar. Nästa gång jag läste den för inte så länge sen hade jag en plötslig och förvånande medkänsla för hennes man och tyckte att hon var ytlig.

Första gången jag såg Broarna i Madison County så kunde jag för mitt liv inte förstå hur Fransesca kunde låta bli att öppna den där bildörren och springa ut till Robert. Igår när jag såg den så fanns det verkligen inte en chans att hon skulle göra det, och om hon hade gjort det så hade jag tyckt att det var en synnerligen dum film.


Första gången jag såg Casablanca så hoppades jag innerligt att Ilsa inte skulle sätta sej på planet medan jag nu tänker precis som Sally i When Harry Met Sally att vad sjutton skulle hon göra på en schaskig bar i Casablanca.


Och nu senast när jag såg Little Children så tänkte jag att det här går aldrig bra ...


Jag vet inte hur den här utvecklingen har kunnat hända riktigt. Är det nån slags hollywoodshemmafru-mentalitet som smygit sej på? Eller är man bara romantisk när man är ung? Det första som slog mej när Fransesca packade väskorna var tanken på hur fort hon skulle börja irritera sej på Robert, som låtsas vara en man som diskar, men egentligen helst dricker öl. Hur hon skulle följa efter honom i hans drömmar, inte sina egna. Det är kanske så, att inte alternativen är tillräckligt bra, snarare än att jag slutat vara romantisk. Jag hoppas det ...