Cleethorpes

Cleethorpes: Tufftufftåg prytt med omsorgsfult fyllda blomlådor, ett skrangligt tivoli, spelmaskinsinferno, snäckskalssommarminne, storslaget hav och sakralt lugn med hästar över vidderna. Allt på en gång.
Semesterdag 11.Två timmar tar det med tåg från Sheffield till den lilla östkustsstaden Cleethorpes. Sen väntar det där. Havet. Salt är det. Och stort är det också. Och blått. Men där slutar likheterna med mina tidigare havsupplevelser. Först och främst är det tidvattnet. Otroligt fascinerande. Havet kryper långt långt ut under förmiddagen och blottar en lerig sandbotten, på vissa ställen förrädiskt mjuk som kvicksand, för att några timmar senare slå tillbaka med full kraft av höga vågor som rullar över det som nyss var strand. Det dröjer inte länge innan det åter drar sej tillbaka. Det är som nåt slags djur, en stor och väldig organism. Det är inte längre det där härliga havet som man lugnt kan simma i. Här får man bara simma i vissa zoner. Och strandbevakningen är strikt: På bilden nedan kör en liten bil ut och säger åt ett par ynglingar som är på väg för långt ut i det som snart blir hav igen.Tidvatten - bilder av stranden ståendes på det som just var havsbotten, och så, lite senare, kluckande vågor vid sanden igen. (Sista bilden tagen från samma ställe som bilden på den lilla bilen som då körde på havsbotten)

Ja, det är inte bara tidvattnet som är olikt Östersjöns stränder. Det är det obligatoriska strandtivolit som verkar finnas längs alla Englands kuster. Spelmaskinshallarna. Korv, glass och sockervaddsförsäljarna. Tufftufftåget längs strandpromenaden. Åsnor med bjällror som leds fram och tillbaka med barn på ryggen. Miljön runtomkring, industrierna och de nötta husfasaderna. Vill man spela bowling på stranden, så kan man det. Och en pub finns det också. Det är annorlunda. Det finns inga kobbar och skär. Inga knotiga tallar. Inga klippor. Inte ens några myggor eller en endaste liten geting. Trots allt skrammel och tingeltangel som pågår på asfalten precis bakom stranden så är det liksom en underlig känsla av ödeland.
Havets stora rörelser påminner om att vi verkligen hänger som en liten kula i universum och snurrar så att havet drar runt på det där viset. Vi kan inte göra nånting åt det alls. Det är lite som med askmolnet, när folk blev förvånande och irriterade över att en vulkan vågade sej på att lägga sej i deras resrutter, visst hade man vetat om vulkaner men inte att de kunde ha en sån direkt effekt i ens vardag mitt i Europa. Sånt går man inte runt och funderar över. Eller på översvämningar. Flodvågor. Eller tidvatten. Man blir kanske mera ödmjuk om man bor vid ett tidvattenområde. Folk i Cleethorpes såg iallafall ytterst jordnära ut.