Slutet? Nej, början!

Semesterdag 9 inleds med en lång sovmorgon efter det extrema TV-tittande som hände igår. Till och med min man blev faktiskt indragen i det hela till slut och började fråga vilka de olika kungligheterna var (blev lite rädd att jag kände igen nästan alla, jag skyller det på att jag har mycket gott minne) och bad mej översätta talen. När Kungen gav Silvia en blomma skrattade vi båda av förtjusning. Visserligen talade han om Silvias kärlek lite som man skulle ha talat om ett husdjur, men att han talade om den överhuvudtaget var ett sånt härligt uppsving i det annars så extremt formella och medaljprydda - det skulle nästan inte ha förvånat mej om Silvia fått Konungens tillgivenhetsmedalj i guld och rosa band istället för en enkel blomma. Och sen kom Ockelboborna och briljerade fullständigt i konsten att hålla tal (de fick in alla delar; naturromantik, äkta känslor, ödmjukhet, kärlek, humor, en aning fjäsk for monarkin och bibelcitat) och jag tror att på de få minuterna säkrade de monarkin för all framtid. "Bröllopet är en pseudohändelse" citerades republikanen Kullenberg i dagens DN som menar att detta är slutet på monarkin. Det tror inte jag. Jag är helt säker på att det bara är början. Hörde ni folkets jubel när Victoria tackade för att ha fått sin prins? Rockstjärnejubel!

Bröllopet hade inte kunnat vara bättre - det var nästan så att Victoria faktiskt gifte sej med Sverige, det som var hovets flummiga förklaring på faderns överlämning av bruden innan bröllopet blev plötsligt tydligt. Regerande monark överlämnar sin dotter åt en man av folket, han som kommer från det traditionella turistsvenskaste Sverige, det bondromantiska, dalahästprydda; med släktingar som kan spela gångmarsch i folkdräkt. Folk älskar det. En Ockelboprins slår med hästlängder vilken flott adelsman som helst. Det som ytterligare strör salt i det såret är naturligtvis Madelaines ex, den snajsiga advokaten som visade sej inte ha mycket råg i ryggen.

Nej, republikanerna underskattar svenska folket. Svenskar är svenskar, och vi bryr oss om saker som att Victorias och Daniels bröllopstårta var 33 centimeter högre än det norska brudparets. Vi älskar lupiner på bordet och bilden av Victoria i lingonskogen. Vi älskar strumpor med bollar på och färskpotatis på midsommar. Vi älskar en saga om prinsen som får prinsessan efter åtta långa år. Och egentligen, det är väl inget att skämmas över? Inte vill jag heja på ett kungahus som föredrar fotboll framför kärlek och liksom ska vara lite too cool for släktpartaj (England). Nej, vi lägger inte vidare märkte till de intellektuella debatterna och ord som 'odemokratiskt'. Vi har semester och midsommar och fyllt sjå med att binda kransar av syrener, rulla köttbullar och lägga in sill, även republikaner gör sånt. Vi är ett folk som är kända för att älska Melodifestivalen! Vi är the land of ABBA. Vi är mer lämpade än de flesta att bli förälskade i kungahuset.

Jo, igår lärde jag mej någonting nytt om Sverige, någonting storslaget om folksjälen. Och nog stynger det i hjärtat att jag inte får vara med, även om det skulle vara bara för att gnälla om hur fåniga våra traditioner är - det är inte förrän nu jag förstått hur viktigt det faktiskt är med sill, jordgubbstårta och svenska flaggan över nyutslagen björkdunge. Republikanerna får allt slipa sina argument riktigt vassa för att tränga igenom dessa symboler. Och bara det faktum att Mona Sahlin står och skuttar utanför festen i prinsessklänning och riktigt suckar av hänförelse när hon tänker på brudslöjan och släpet som är 5 meter långt, jag menar, säger inte det allt? Det är inte utan att jag tycker synd om Ohly, så ensam och principfast, och gubbarna i den republikanska föreningen, de är tydligen så tråkiga att inte ens Kullenberg vill vara med där. Vad väger det mot en knäbollsstrumpa? Mycket lite, helt säkert.