Ankan - stekt eller kokt?

En dag hemma ynklig och sjuk bidrog med den positiva möjligheten att kunna uppdatera mej i svensk medias senaste älsklingsämne - Hollywoodfrun Anna Anka. Jag har sett alla tre delarna av Svenska Hollywoodfruar på TV3 Play samt intervjun med Skavlan. Från att i den första delen av Hollywoodfruarna tycka att Ankan var en elak och obehaglig tant har mina känslor för denna dam gradvis utbytts mot sympati och nu efter att ha lärt mej om hennes bakgrund som barnhemsbarn närmast tycker jag synd om henne. Det är inte snällt av Sveriges Television att trycka ner henne i en grupp bestående av besserwissern Henrik Schyffert, två intellektuella journalister och geniet Jay Z, som är så uppenbart begåvad och len i truten att han kan bli förlåten vilka grodor som helst - medan Ankan inte har mycket att bygga upp sina resonemang med, det är ju just därför hon är så bra TV. Vid första anblicken kan Anna Anka verka vara den största cynikern, men tittar man lite närmare så ser man att det naturligtvis är de som vill utnyttja henne i TV som står för den grövsta cynismen. Och vad beträffar hennes fans så har de inte tänkt särskilt långt alls, så de kan lämnas utanför all analys.

Anna Anka är en parodi på sej själv, förmodligen till och med medvetet för att få uppmärksamhet, och istället för att skratta åt henne, eller hålla med om hennes traumatiserade åsikter skulle vi kanske bara låta henne vara, helt enkelt. Programmet är trots allt inte bara tomt, kallt och hårt. Titta bara på husfrun som istället för en tjusig handväska köper en kyl full med godis till barnen och slår in den i presentsnöre. Det kan man skratta lite snällt åt. Men att skratta åt Ankan, det gör bara att vi gräver en allt djupare grop som vi själva faller ner i. Och dessutom, är inte det beteendet lite ..., tja, ungefär i stil med fru Anka, liksom elakt, osmakligt och väldigt sorgligt? Och så ger det henne rätt i att svenskar gillar att trycka ned den som sticker ut ur "The box" som Ankan menar att Sverige sitter i, samt bevisar att den svenska avundsjukan lever och frodas. Och är det inte väldigt svenskt att på storebrorsvis trycka ner Anna i soffan och berätta för henne att så här ska man tycka, och såhär tycker vi i det här landet för här har vi minsann inga tjänstehjon längre. Samtidigt som idioter i publiken applåderar åt att män inte borde umgås med sina egna barn. Och det är väl också så typiskt svenskt, att applådera åt nåt bara för att det är osvenskt, vad det än är, och därmed bättre än våra mellanmjölksåsikter? (Har förgäves försökt hitta en sketch på youtube med Reuter och Skoog när Reuter har varit i Danmark och glatt berättar hur så himla mycket bättre det är där).

Det är synnerligen ett intressant program, detta Hollywodfruar. Men mer på grund av vad det säger om oss, än om dem.