September är alltid en trevlig månad. Jag undrar om det kanske kan bero på att den är kort, och lite halvsomrig. Men framför allt tror jag att det hör ihop med det gamla skoltänket, att en ny temin startar. September har ofta varit en spännande och pirrig månad. Första dan på universitetet skedde i september. Första gymnasieveckorna likaså. Nya möten och nya kunskaper. Denna september har varit en typisk nystartsmånad i och med det nya jobbet. Mycket att smälta. Men jag börjar få lite rutin på det där med nystarter nu. Det är tredje gången jag byter lag på jobbet. Jag har börjat på nytt två gånger här i England, första gången kom jag helt ensam, andra gången hade jag min man här men han var också den enda. På Lärarhögskolan började jag nog en ny kurs med nya människor minst 20 gånger. Undervisade i minst 10 olika klasser. Min förre chef frågade idag hur det går för mej och jag började ventilera det ena och det andra. Men hur går det med personalen, att leda dom? Samarbetar dom? Jasså, dom, sa jag. Det har jag inte ens tänkt på, det går av sej själv. Jag minns att jag redan som riktigt liten tänkte, om jag skulle åka på läger eller så, att alltid hittar jag nån att prata med. Och gör jag inte det så pratar jag med mej själv. Det sistnämnda behövde jag sällan. Men jag tror att om man tänker så förenklar det saker och ting, man blir inte så nervös, det är liksom inte hela världen. Så jag känner positivt inför de kommande månaderna. Jag fokuserar på praktiska ting, och resten har jag tilltro till kommer lösa sej. Nästan varje grej som jag har känt att här kommer jag och bestämmer, nu blir nog nån sur, så har jag istället mötts av att gud vad skönt att du orkar ta tag i det där, det känns mycket bättre när vi har en regel att luta oss mot.
Idag har varit en ypperlig vacker dag att avsluta september med. Alldeles strålande sol och jag har hunnit med enormt mycket på denna lilla dag. Förkylningen börjar ge med sej och det är som nån har sagt, att när man är frisk har man tusen önskningar men när man är sjuk har man bara en - att bli frisk, och det må gälla även för en futtig förkylning. Till och med ett sjukhusbesök som jag annars hatar blev riktigt trevligt på grund av en härlig blodprovstagerska som alltid känner igen mej för att jag alltid inleder med att säga "jag kanske svimmar", vilket hon tycker är roligt. Det är alltid fint med en varning menar hon. Skärp dej kvinna! sa hon idag och skrattade. Och då gick det bra.
Jag hoppas på att oktober blir en lika spännande, men gärna mindre omvälvande månad!
3 kommentarer:
Roligt att läsa det du skrivit! Sommaren dröjde sig kvar i september här med och det var skönt. Det var någon sorts mellanting och jag går ändå och väntar på hösten dumt nog, vi är nog lite för årstidsbundna här, kollade skolbarnen och de har redan vinterkängor och rejäla jackor fast många dagar varit varmare än i somras. Lite skönt också med höst, i alla fall oktober med färger och soliga klara dagar. Så skönt käraste barn att förkylningen är på tillbakagång. Puss
Jag brukar alltid tänka att det är ingen annan som vet om oron i mitt huvud som om jag inte visar den så ser ingen den.
Sen så oroar sig folk på tok för mycket om sig själva för att hinna tänka på mina brister...som tur är ;)
Usch då, jag trodde verkligen den var på väg bort och jag hoppas den försvinner snabbt igen. Du borde förstås vila istället för att jobba hela tiden, ta hand om dig hjärtat! Puss
Skicka en kommentar