Förtröstan

Om i ödslig skog, ångest dej betog, kunde ett flyktigt möte, vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte, enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors möten, borde vara så.
(Hjalmar Gullberg, kurserveringar mina).

Den här dikten förekommer flitigt i diskussioner om vardagshyfs och oartiga stockholmare som inte kan svara på tilltal, hålla upp dörrar eller erbjuda skröpliga tanter en sittplats på tunnelbanan. Men jag tycker att budskapet är mycket större än så.

Det ringde en tjej till mej idag, som jag jobbat med för ett år sen ungefär. Jag minns en gång att jag sa något i stil med att det var mitt jobb att peppa henne, utmana henne, men att hon alltid alltid kunde lita på att jag skulle hålla henne trygg och säker. Jag tänkte mej detta på en ganska praktisk och yrkesmässig nivå. Så befann hon sej då i knipa. Ringde mej och sa ja jag visste ju inte vem jag skulle ringa, men så kom jag att tänka på dej och det kändes liksom bra, att det skulle hjälpa att bara prata lite. Ett litet flyktigt möte och ett par ord, så fanns där en liten befrielse. Bara ett par gånger har vi setts. Tänk om jag inte hade sagt det där som jag bara sa i förbifarten. Och tänk alla saker som man säger då och då, både vänliga och elaka, hur de kan dröja sej kvar och få konsekvenser, både goda och dåliga.

Alla människors möten borde vara så, att man utan att döma eller förställa sej, säger något från hjärtat, långt eller kort. Så tolkar jag det, snarare än att Gullberg hyllade folks förmåga till kallprat.