December. Inte bara en månad har gått, inte ens bara ett år utan ett helt decennium. Nollnoll-talet. År 2000, detta magiska milleniumskifte, firade jag i pulkabacken med Karin. Det känns som en världsrymd sedan. Det är bara 10 år om gått.
2001 tog jag studenten.
2006 tog jag examen. Och bytte land!
2007 gifte jag mej.
2010 vet jag ännu ingenting om.
Men nog kommer jag att stanna här i Änglandet.
För tänk vad jag skulle sakna det.
Att gå genom stan vid 6-tiden på morgonen när bara bageriet och tidningskiosken är öppna.
Åka spårvagn längs kullen vid Park Grange sent om kvällen och se panorama över hela stan.
Mata ekorrar i Botanical Gardens.
Dricka te på Marks & Spencer's
Tjuvlyssna på pensionärspar bråka om vilket väder det är på bussen.
Det har på många sätt varit ett fartfyllt år. Jobbet har inneburit många förändringar. Pauserna har varit korta och intensiva de med. Våren var praktfull, sommaren vacker, hösten solig och vintern vintrig. Jag har försökt ta tillvara på varje ledig stund genom att vara ute i nån av alla parker och sovra bland tankarna. Men det har funnits alldeles för knappt med tid, så det mesta har jag fått göra på känsla. Viktiga beslut, nervösa möten, svåra samtal. Det har gått ganska bra.
Englands drottning sa att det här är ett sånt där år som man kan vilja glömma bort. Hon tänkte förmodligen på den ekonomiska krisen och det politiska klimatet. Vilka år vill man då minnas? Alltid krisar det nånstans.
Jag läste i nån artikel att vi människor alltid jagar efter lyckan, i tron om att det snart kommer nåt bättre, och vägrar inse att den lyckligaste stunden i ens liv kanske redan har infunnit sej. Så hade man kanske inte vett att uppskatta den. Min lyckligaste tid i så fall vore nog 1988. Då gick jag på förskolan och fick gå själv över järnvägsbron dit och hem med tre tjejer, och mitt största bekymmer var att vi inte kunde få in Smurfarna på vår gamla TV eftersom vi inte hade tv3. Jag minns den känslan av att jag kan allting, som Lotta på Bråkmakargatan. Åka rulltrappa. Cykla. Plantera krokusar. Vispa grädde perfekt (till mormors förvåning och kanske förtret, för det var nog hennes ursäkt att få vara ifred i köket). Simma på djupt vatten.
Och kanske 2005, när jag satt i föreläsningssalen på University of Sheffield och på allvar lärde mej att uppskata TS Eliot och WH Auden. Och skrev den sista tentan, som var det allra svåraste jag nånsin gjort och det gick bra. Och då kände jag ett sånt lugn. Att roligare än sådär i universitetsvärlden kommer jag inte ha. Så jag lämnade det. Och min lägenhet. Och Stockholm. Och allting som jag var van vid och trött på. Det var oändligt skönt och lyckligt.
Jo, visst uppskattade jag dessa stunder. Och det är ju det som är det viktiga.
GOTT NYTT 2010!
Time present and time past
Are both perhaps present in time future,
And time future contained in time past.
If all time is eternally present
All time is unredeemable.
What might have been is an abstraction
Remaining a perpetual possibility
Only in a world of speculation.
What might have been and what has been
Point to one end, which is always present.
Footfalls echo in the memory
Down the passage which we did not take
Towards the door we never opened
Into the rose-garden. My words echo
Thus, in your mind.
But to what purpose
Disturbing the dust on a bowl of rose-leaves
I do not know.
ur TS Eliots 'Four Quartets' (No 1).
(Hela dikten kan läsas här eller höras här.)
3 kommentarer:
Puss käraste barn, jag lägger upp en vinterbild strax på Facebook som jag tog från fönstret. Ska gå en promenad i vinterlandskapet, det är vitt vitt idag och tyst. Lite konstig känsla för allt är täckt av snö så det känns lite ödsligt som ett månlandskap. Vet inte ens om jag tycker det är vackert för det är samma färg på allt, himlen också. Skulle några strålar spricka igenom skyn blir det annorlunda. Du skriver vackert och tänk jag skickade vinterbild över järnvägsbron till E i Linköping och hon sa att mindes allt precis så.
Jag lärde mig ett nytt ord också:-) unredeemable, svårt att uttala rätt och jag trodde först inte det fanns men nu har jag hittat det;-)
Kommer ihåg drottningens tal för flera år sen, då hon sa att det varit ett alldeles gräsligt år som hon helst ville glömma och att hon hade alldeles gräsliga ungar som mest skapade bekymmer så hon var orolig för barnbarnen. Svårt att tänka sig att vårt kungapar skulle lätta på stelheten och avslöja några svagheter.
Oj, det känns verkligen som en evighet sen med firandet av millennieskiftet.
Skicka en kommentar