Idyll

Ett av alla "Skansen" som min man kallar alla hembygdsgårdar som finns runtom i Sverige. Detta är Torekällberget, som har byggt upp en liten idyll av Sverige för några hundra år sen. Här har jag varit många gånger men så fint som det var nu har jag aldrig sett det förrut, om det är jag som har förändrats eller den lilla låtsasstaden på berget är jag osäker på.

Vackert är det med gamla trähus och fäbodar och i det lilla museet berättas det också om avigsidan, hur fattigt det var när husen stod på sina ursprungsställen och flera familjer delade på ett rum, samtidigt som rika släkter byggde sommarvillor större än Solliden bara för att ha under badsäsongen. Under första världskriget tvistades det om "Badgästfrågan":

"Den stora tillströmningen av badgäster med familjer och tjänstefolk sågs som en av orsakerna till livsmedels- och bostadsbristen".

Jag försöker föreställa mej Södertälje med åkrar och trähus men sedan 60-talet är staden förändrad och från berget ser man industrierna, punkthusen och vattentornet invid stor skog. Innerstaden är fortfarande mycket charmig.

Det slår mej att hela området kring Stockholm var åkrar och bondgårdar innan förorterna byggdes, och att dess historia har försvunnit, förutom på hembygdsgårdarna. Att hela landskapet har förändrats extremt, åkrar och gårdar har blivit små öar av hus på höjden i granskog, med E4an och gångbroar emellan. Jag jämför med Sheffield som har byggts enligt andra ideologier, och som jag uppskattar mer. Staden har byggts runt ett litet centrum, i cirklar som sitter ihop snarare än utspridda öar, och får just den där kvarterskänslan som Södermalm håller så hårt fast i. Det är stenhus och småhus med tydliga avgränsade trädgårdar. Det är inga skogspartier eller allmänningar utan istället många parker, och den stora skogen Endcliffe Woods med hus runt omkring, och så förstås landsbygden Peak District, som är en nationalpark. Aldrig innan jag läste Per Wirténs Där jag kommer från tänkte jag att de stora gräsmattorna, ängarna och skogspartierna i Stor-Stockholm insprängda i bostadsområdena var planerade, jag tänkte att det liksom hade byggts omkring dem av en praktisk anledning.

Jag är mycket förtjust i den engelska bebyggelsen, tryggheten, att det finns konditorier, pubar och tehus i varje hörn och att det känns säkert att gå en långpromenad i Endcliffe Woods där det är bänkar och tydliga skyltar och folk som säger "Goodafternoon". Jag inser inte förrän nu att detta är den stora skillnaden mellan där jag kommer ifrån, och som när jag just hade flyttat till England saknade enormt. Jag saknade skogspartierna, inte för att jag skulle få för mej att gå genom förorterna genom sly och smala stigar, fyllegubbar och blottare, men för att de fanns och omringade all bebyggelse och ingav någon slags känsla av förankring. Tystnaden och ensamheten kunde vara både rogivande och isolerande. Nu kan jag istället känna mej lugn av vetskapen att jag kan gå runt hela Sheffield i woodlands, åkrar och ängar men en busshållplats är aldrig mer än 10 minuter bort. Och visserligen så har jag kallat den engelska skogen för låtsasskog, men nu när jag förstår att skogen mellan förorterna också på många sätt är en låtsasmiljö, breda diken och gränser mellan det gamla och det nya och de som är innanför och utanför tullarna, kan jag tycka att Sheffield är en lika ärlig stad, som har inhägnat naturen på ett annat sätt med närmare och varmare till människorna och själva livet i vardagsrutinen.

Man hade kunnat bygga även Storstockholm i cirklar. Men då hade jag inte kunnat leka bland tallarna. Kanske hade jag saknat något av det där robusta ankaret då. Jag kan uppskatta båda sidorna, men nu som vuxen när jag kan välja, så känner jag mej mest hemma i Sheffield. Ömheten å andra sidan, inför de ödmjuka sandlådorna utanför varje hyreshus och de rejäla brädorna i de gamla husen på hembygdsgårdarna är större än någonsin.