Känslor en söndag

Utanför dörren

Det börjar bli en tradition detta, att jobba kväll och jour på söndagarna. En god sak med detta är att den där kliande känslan söndag kväll när jag ska försöka förbereda mej på veckan som kommer inte infinner sej, för jag är redan på jobbet och det kräver all min fokus vilket kan vara skönt. Maken är som vanligt i kyrkan. Jag springer runt hela förmiddagen upp och ner för trapporna och försöker städa, läsa bloggar, laga mat, svara i telefon, lägga personalschema och packa för nattjobbet samtidigt. Då och då ser jag en figur i ögonvrån och är helt övertygad om att någon går omkring här, men förmodligen är det solen och speglarna som spelar mej ett spratt. Det får mej åtminstone att stanna upp och säga till mej själv: en sak i taget. Vädjar till min rationella hjärnhalva: Tid jämfört med att-göra-lista=omöjlig ekvation. Prioritera, säger jag till mej själv, som du gör på kontoret, också hemma. Jag prioriterar en stund framför datorn med en kopp kaffe. Solen har gått i moln. Lyssnar på dagens sommarpratare om Utøya. Försöker tänka en enda tanke fullt ut, men det går inte. De kommer istället huller om buller. Tacksamhet över ett fåtal människor som gjort saker och ting bättre den här veckan som gått. Bilder av figuren jag sett i ögonvrån - vad var det? En kvinna i vita kläder eller ibland svarta, med håret i knut, böjd nacke. Nyheten om det tragiska i Denver. Texten på en gravsten jag såg i onsdags, en av många vita från andra världskriget, Royal Air Force  - Died in the cause of peace. Jag försöker förstå denna mening. Det ligger någonting i detta enkla sakliga meddelande om det egentligen oerhörda. Vad får jag fundera över nästa år när jag har semester. Nu ska jag äta lunch, och springa till spårvagnen.

Those that I fight I do not hate/Those that I guard I do not love - W.B Yeats