För första gången tror jag denna senaste resan till Sverige så upptäckte jag små kulturkrockar med min egen kultur, vilket är ganska förvirrande. Till exempel måste jag tänka vad som är vad med de svenska pengarna. Finns det verkligen inga fler mynt, undrade jag hela tiden. På pendeltåget förväntade jag mej en konduktör och satt med biljettremsan i handen.
På Wayne's Coffee står jag ordentligt i kö och väntar på att affärsbiträdet, eller baristan kanske, ska titta på mej när hon är färdig med den förra kunden (i England skulle det vara extremt oartigt att bryta sej in med sin egen beställning innan det är ens tur, och orsaka stress för alla inblandade) och hälsa och kanske säga
välkommen, vad vill du ha. På Starbucks i Sheffield brukar de fråga how are you today och skriva ens namn på brickan så att man säkert får rätt kaffe och fråga vilken sorts mjölk man vill ha, så någon form av kommunikation hade jag väntat mej även i Stockholm. Hon tittar till på mej, irriterat, ungefär
varför står du här. Jag tittar tillbaka. Hon ser besvärad ut, och så säger hon inte vad vill du ha, hon säger "jaha?" mycket snipigt. Detta påminner mej om sketchen med Ulla Skoog som får lingonkaffe av Reuter och jag ler stort. Då får jag en blick som att jag är en dåre. Jag förstår senare att det snabba irriterade ögonkastet samtidigt som hon betjänar kunden före (det ska tilläggas att det är totalt tre personer i kön och mycket lugnt) är Stockholms motsvarighet till välkommen, what would you like today. Jag har betett mej utanför ramarna, missförstått en kod. Det tycker jag är spännande. Kaffet kostade också dubbelt så mycket som i storstaden London, men det var gott.
Min mage har förlorat toleransen mot starkt svenskt kaffe och hälsosamt bröd. De första dagarna har jag magknip och längtar efter vitt formbröd, men det går bättre med tiden. Min favorit grovt lingonbröd klarar magen ändå inte av. Detta hade jag inte räknat med!
Till sist får jag associationer till medeltiden med Stockholms nya tullar och den extrema segregering som nu råder mellan förort och stad. Jag skrattar inombords när jag går förbi det uppsminkade söderfolket och minns min engelska kollega säga: Är det Stockholm du ska till? Vad ska du göra där? Ligger inte det bara på en stor åker mitt i intet? Det visar sej att han varit på affärsmöte på Arlanda som faktiskt ligger på en åker, men ändå, det är ett roligt perspektiv, the Capital of Scandinavia, mitt på en åker i ingenstans. Någonstans mellan detta och retroaffärerna på Folkungagatan och extremt dyrt kaffe ligger väl sanningen.
9 kommentarer:
Detta är sååå intressant, tycker jag, att få ta del av andra människors åsikter och tankar, särskilt ni som inte bor här för jämnan.
Och när jag har semestrande turister från andra länder i kassan, då brukar jag alltid önska dem en trevlig resa och försöka - FÖRSÖKA - småprata lite med dem .., hur dom har det och vart dom ska åka?
Måtte man inte bli som expediten på Wayne´s Coffee.
Kommenterade men vet inte om du fick den, krånglar som vanligt med nätverket.
Elisabet: Det tror jag är absolut minimal risk, att du skulle kunna få till en sådan snipighet :)
"Vart ska du" var hälsningsfrasen när jag skulle checka in på Kastrup för ett par veckor sedan. Tyvärr på skånska, det var en min landskvinna på alla sätt. Utom det att jag numera är van vid andra sätt att tilltala människor på.
Jodå, man kan visst vara snipig, även om man inte menar det. Jag bad en kund om ursäkt i förra veckan .., jag var så infernaliskt trött när hon ville ta ut en större summa pengar (vi servar ofta med sånt, då det inte finns nån bankomat i närområdet, dvs, det är väl en sex, sju km till närmaste och då får man lämna kassan och fixa pengar på annat sätt och just då kom posten och där stod andra i kö ...) och jag kände hur sur jag var ..., trött-sur och andra kunder väntade och jag var sannerligen ingen bra kassörska just då.
Några dagar senare kom hon in och då norpade jag henne och förklarade.
Bad om ursäkt, helt enkelt ,-)
Å, det kändes skönt!
Elisabet: Det var det värsta :)
Annannan: Haha, jag stod snällt och väntade vid säkerhetskontrollen på att bli framvinkad av farbror vakt. Men gå då sa han till slut. Jag väntade på klartecken sa jag. Men om det inte piper så är det klart sa han surt :) Förvisso var de alla upptagna av en man som insisterade på att ta med sin gigantiska gröna resväska på planet.
Och nu tänkte jag på restaurantpersonalen som frågade: ska ni äta här? Ja tack sa jag, "gå och sätt er då" sa de:-)))). Nästan så man snart blir miljöskadad tror jag, fast när jag varit i trevliga England så reagerar jag direkt på knuffarna på Arlanda när jag kommer hem, men kommer snabbt ihåg, jaja, jag är här nu.
De har blivit hemskt tölpiga där på Arlanda i säkerheten och annorstädes, hyfset har försvunnit, är nästan helt borta. Möjligen finns det lite smile i de dyra butikerna;-).
Kommenterade kaffeincidenten hos Elisabet då jag läste där först.
Skicka en kommentar