Intressant hur tydlig gränsen är mellan att leva och att överleva när man har tid att lägga märke till den. Det var längesen jag hade en riktigt uppfriskande semester såsom den som just var, Lanzarote möjligen för ett par år sen. Tid att leva, fnissa, vara uppe sent på kvällen, gå ut utan telefon. Imorse i duggregn iförd regnjacka tänkte jag att nu är jag tillbaka i överlevnaden igen. När jag gick av bussen hem, också i duggregn, fick jag obehagliga minnen av ansiktsförlamningen för 2,5 veckor sen just vid den busshållsplatsen, och kände mej, efter bara en dag tillbaka, sådär slut att jag skulle kunna somna stående, som en häst. En blöt och jourhavande häst. Hur ska man göra, tänker jag, för att leva lite mer och överleva lite mindre? Duschar med telefonerna på behörigt avstånd. Den välbekanta gnagande känslan att något ska hända. Kan hända. Vara beredd.
Äter en pizza. Diskar, fixar med tvätten. Fastnar framför filmen Hero och kan inte sluta titta. Inte trodde jag att folk som mördar varandra i slow motion med svärd kan vara så vackert. Jag googlar slutet för jag tänker att jag måste ta itu med strykhögen. Men kan ändå inte sluta titta. Jag kände helt enkelt att jag levde lite. Funderar på den urbra boken Happy Happy som jag läste på flyget. Inte så mycket handlar den om skilsmässor, som om att kunna leva, inte bara snurra runt runt. Eller jag känner mej mer som en pendel, som går från punkt A till punkt B och tillbaka. Just att snurra runt vore rätt trevligt. Så svältfödd jag blivit på allt sådant jag levde för mest, läsa, tänka, måla, betrakta. Jag hade nästan glömt bort hur det var. Men nu minns jag, och där får man kanske börja.
Betraktar maken där han står och nogsamt placerar en skylt från Ikea som man kan sätta en meny i, mitt på bordet, en gåva från svärmor. Han står ett tag och ler lyckligt och ser på denna fula plastbit som jag inte ville att han skulle ta hem. På onsdag kan vi ha middag, säger han. Då ska jag skriva menyn på den! Sen gör han te till mej och går runt och myser med alla icke estetiskt tilltalande prydnadsföremål han satt upp medan jag varit borta. Kanske kan man lära sej mest av den man tror man känner bäst?
3 kommentarer:
Den där plastbiten är kanske inte så snygg men praktisk till menyn, är ju bra att veta vad ni äter till middag:-). Och så synd det ska vara så, att liksom jaga fram utan uppehåll, du kan inte skriva hur det är på arbetet här förstås men det finns gränser hur mycket personal kan pressas, sätter ingen annan dem får du sätta gränser för dig själv, men vet, att då får någon som arbetar likadant som du ännu mer arbete, så rent moraliskt sätter man inte stopp. Man är lojal på det sättet, det fungerar så.
Här känner jag också igen mig, fast för mig är det lyckligtvis bara så i korta perioder och det går att slappna av dessemellan.
Jag antar att du redan har människor omkring dig som talar om för dig att du borde dra ner på tempot. Det verkar som om du har det mer stressigt än vad som jag tycker skulle vara acceptabelt, och jag har ändå rätt hög acceptanströskel. Det går ju ett tag att jobba så där, men i längden är det ohållbart. Om man inte blir sjuk så blir man i alla fall fyrkantig inombords.
Det är inte bara ens eget ansvar att inte bli utarbetad, det är ens arbetsgivares också. Du har redan strategier för att koppla av så mycket det går när det går, tycker jag det verkar som. Du har helt enkelt för mycket att göra och för lite avbrott i det. Måste det verkligen vara så i din tjänst?
Hoppas att du inte tycker att jag kommer och lägger mig i. Och framför allt hoppas jag att det finns något utrymme för dig att skapa ett lite mindre stressigt liv.
Mamma: Maken har helt andra sätt att hantera vardagen på, jag ska börja bli lite så jag mer tror jag :) Den tidigare plastbiten hade jag gömt i garaget så nu har vi två :)
Annannan: Det är en svår tid för alla nedskärningar men visst tror jag att det skulle gå att göra annorlunda men såpass mycket inflytande har jag inte så att jag skulle kunna ruska om så mycket som behövs. Fastnat i en rävsax! Jag hoppas också på det där utrymmet så att jag kan tänka klart, det är svårt att se småvägarna när man är mitt på motorvägen.
Skicka en kommentar