Don't wish your life away

Nyss hemma efter en dubbelpassdag. Duschar snabbt. Maken har köpt tulpaner i ett försök att muntra upp efter gårdagens Noren/Gardell-scen. (Jag kommer hem helt urlakad och har tappat all tro på mänskligheten, mått illa och inte kunnat äta, köpt en hamburgare med mej hem som jag sitter och tuggar på klockan nio på kvällen, den är ljummen och jag har ostsås som skvätt ut i hela ansiktet och försöker berätta om min dag, brister ut i gråt, hulkar, maken gör te, lugnar ner mej, maken tar fram kyckling och försöker få till en gemensam måltid, han vill att vi bestämmer plats för vart vi ska mötas imorgon kväll, jag kan inte tänka klart, han blir irriterad, jag brister ut i mera gråt och han säger frustrerad MEN SKA VI INTE FÖRSÖKA ÄTA TILLSAMMANS DÅ SÅ FÅR DU VÄL GRÅTA SEN vilket är roligt och sorgligt på samma gång och jag skrattar hysteriskt och sen somnar jag.) Vi äter en sen takeaway eftersom det inte blev någon middag med IKEA-plastbiten nu när det blev mera extrajobb. Satay chicken.

Dagen har innehållit små guldkorn av mänsklighet. Smörgåstanten petar in extra potatis till min lunchmacka. En snäll farbror på spårvagnen pratar om hur trevligt det blir sen när man blir pensionär, ja att det är värt det trots allt, slitet innan. But don't wish your life away dear, säger han sen. En tuff tonårstjej lyssnar på hög musik som hörs genom hörlurarna. Det är melodifestival-Euphoria. Det får mej att le. Jag lyssnar på Gulletussan när hon går i terapi och känner någon slags styrka återvända.