Dag 14. Vad hade jag på mej idag?

Idag är det här temat lite intressantare än förra gången faktiskt, för jag har behövt tänka efter lite vad jag ska ha på mej eftersom vi har fått snö så det står härliga till. Imorse hade jag lågskor trots snövarningar för att jag tänkte att jojo pyttsan, lite engelsk snö kommer jag inte märka ens. Jag bytte strax till kängor. Och sen var det kanske inte en fantastisk ide att ha klänning men jag gillar den, och min gamla kofta från Lindex värmde tillsammans med H&M-halsduken från i julas.

Dag 13. Den här veckan

Den här veckan som just har börjat, har jag ganska mycket roligt planerat. Det är tur, för förra veckan var osedvanligt odräglig. Jag ska gå på självförsvarskurs i tre dagar. På fransk afton hos en kompis imorrn. Företagets stora julfest på lördag. Om jag orkar så ska jag gå på den viktorianska julmarknaden på söndag. Däremellan ska jag väl jobba lite också. Slipa på julpyntet. Äta en och annan pepparkaka. Beställa resa till London. Klura på julklappar till maken. Och längta till julen!

Baka baka liten kaka ... eller 300

Årets pepparkakeskörd. Tid - 2 timmar. Inklusive en igår för deg-beredande; den har vilat över natten i folie. Snabbast hittills, inräknat avbrott för jourtelefonskriser!Resten av söndagen:

Bad i glöggskum från Lush
Tidningsläsande
Jobbförträngande
Matlagande
Strykning
och kanske lite mera Svt Play

Första advent skrider fram med stormsteg och husmorsarbete. Jag skulle gärna fortsätta i Rias fotspår hela veckan som kommer, mycket hellre än att gå till kontoret och ta beslut och vara allvarlig. Jag skulle vilja vara den sura pysseltanten i klippet! Göra egen senap. Och prova på norrländska struvor.

Önskejulklapp: Tidsförflyttning till husmor på 60-talet.

40 minuter

'Lutfisken skall vara 40 minuter i ugnen - tid som lämpligen spenderas med såsberedning, senapsmalning och ljuständning!'


40 minuter - Det skulle nog ta mej minst ett par timmar att lära mej enbart det där med egen senap.

40 minuter - vad gör man med 40 minuter nuförtiden? Kollar mejlen? Svarar i telefonen, skickar ett sms, springer till affären och köper färdigberedd sås?

40 minuter verkar bara vara så mycket längre tid förr.

Jag skulle vilja ha den tillbaka - tiden. Riktig tid, som inte susar och försvinner.

Älskar det här klippet ...

Adventsstök 1963. Gillar det superlånga introt där Ria liksom bara glider in i bilden. Komiskt och hur gulligt som helst.

Och de små hjälpredorna. Man bara smälter.

Receptet visas så länge att man hinner skriva ned det, inget länkande till webadresser.

Märk väl hur härligt sur pysseltanten blir när Ria säger att hon kommer från ett pensionärshem, inte en klubb.

Jag har nog haft det här klippet på bloggen förr. Men det tåls att ses igen! Det finns två delar till på Svt.se om man vill se hela programmet.

Dag 12. I min handväska

Väskor, ja det har jag många och jag har alltid mycket saker med mej. Jag är liksom alltid lite beredd på att saker ska gå åt pipan och vad som kan underlätta om det gör det.

Jag har medicin av allehanda slag, näsdukar, tuggummi, våtservetter och tamponger.
Plånbok - jag har flera olika beroende på vart jag ska. En jobbplånbok, en promenadplånbok och en ledighetsplånbok. Jag har även olika handväskor färdigpackade för olika ändamål. Kontoret, jobbpass ute på fältet, ledig. Ett tag hade jag till och med olika väskor för olika klienter. Jag hade en färdigpackad gå och simma väska och en med extra mycket handskar och våtservetter och antibakteriell gel i av orsaker ingen vill veta.

Jag vill inte ta i kontorshandväskan med tång ens om jag är ledig. Och den extra väskan jag har med till jobbet med kalendern, jourplanen, schemaplanen och annat smått och gott gömmer jag bakom en dörr fredag kväll till måndag morgon. I den stoppar jag för övrigt också min matlåda och en flaska vatten, jag går aldrig nånstans utan nåt litet att äta. Jag vet aldrig när det kan bli nåt akut och jag måste åka och jobba nånannanstans än planerat. Då hinner man inte alltid köpa nåt att äta. Passen är långa.

Jag har också alltid massa pennor i handväskan. De brukar jämt försvinna ett par, jag vet inte hur det går till.

Och så telefonerna förstås. 3. Min egen, jobbets och jourens.

De flesta på mitt jobb är precis likadana väskomaner. Helst skulle jag vilja vara en väskfri fågel.

Jag har aldrig smink eller parfym med mej, det verkar de flesta i min omgivning ha. Jag resonerar som så att vid slutet på en dag ser jag så trött ut att inget smink hjälper. Och går vi ut efter jobbet så blir engelsmännen lulliga så snabbt att de nog inte lägger märke till hur jag ser ut iallafall.

Första Advent 2010

Jag vaknar tidigt, tänder adventsljustaken, sätter på första bästa svenska julskiva jag kan hitta och tänker att nu börjar julen!

Glad första advent!

Årets lussebullebak

Det blev många många kusar. Alla utom ett par till adventsfikat imorgon ligger redan i frysen till lucia och julafton. Jag orkar bara med ett lussebak om året, och här i England kan man ju inte fylla på med köpebullar om nöden skulle kräva. Så det ska hushållas med dem ...

Vinterns första snö

Inatt kom den, Sheffields första snö denna vinter! Engelsmännen fascination för snö ilustreras urgulligt i den här videon:

Dag 11. Mina syskon

Det här blir ett kort inlägg. Jag här nämligen inga syskon. Däremot har jag ett par barndomsvänner som jag känner närapå är som syskon, även om vi inte ses så ofta nuförtiden. Sånna som man gått över bron till lekis med och gungat med på gården.

Det är ingenting jag tänker på särskilt ofta, att jag inte har några syskon. Men folk frågar ibland hur det är att vara ensambarn, men det är ju svårt att svara på om man inte har nåt att jämföra med. Och titt som tätt får man beskyllningar av slaget 'Du är ett typiskt ensambarn!', av maken till exempel.

Många av mina närmaste vänner under skoltiden var också ensambarn. Lika barn leker kanske bäst?

Dag 10. Det här hade jag på mej idag

Ja, om nån vill veta, och det undrar jag verkligen om nån vill, ja jag hänvisar till LISTAN för det här inläggets vara, så hade jag idag på mej:

En blå och svart tunika från Evans
Sammetsleggings från Marks & Spencers
Skor från Clarcs
Strumpor från Primark
och trosor från Kappahl
samt en kappa från Marks & Spencers i manchestertyg

Och sjalen, den glömde jag, vilken i sig är ett klart tecken på att jag inte riktigt är i form.

Idag var en riktigt jobbig kontorsdag, och första gången jag gråtit där, nånsin.

Nu tar jag helg, och nya tag.

Dag 9. Min tro

Min tro är en vagga, ett ljus och en kupad hand om mitt hemligaste hjärta. Enkel. Jag har en barnatro som jag är mycket tacksam över och som nog är ganska sällsam. Jag har ingen lust till varken församlingar eller teologiska diskussioner. Jag trivs egentligen inte så bra i kyrkan, det gjorde jag inte som liten heller. Jag är varken döpt eller konfirmerad. Men tror det gör jag, och har alltid gjort.

Min tro är kärleksbudskapet i sin avskaligaste kärna: Du ska älska din nästa såsom dej själv.

Jag ser det som min plikt och min förunderliga nåd. Oftast är det lätt. Ibland, ja ibland måste jag tänka att varv till och brukar komma fram till att vad annars kan jag göra?

Ibland behöver jag också göra tankevändan du ska älska dej själv såsom din nästa. Men ofta, förvånansvärt ofta brukar jag bli påmind om det från ett helt oväntat håll.

Att inte tro, det är för mej helt omöjligt. Kanske är det därför jag fascineras av personer som talar om frälsning. Den här mannen gjorde det till exempel, och trots att det finns mängder av psalmer och gospel som jag tycker väldigt mycket om så är denna röst alldeles speciell. Inte nån särskild favoritsång. Och inte alls en illustration av min tro. Men det får bli den, iallafall. Som avslutning.

Dag 8. Ett ögonblick

Ett ögonblick, det måste vara bröllopsdagen. Aldrig har jag planerat och våndats så mycket för ett enda ögonblick! Och så fort det var över. Och så trött jag var efteråt. Det var som att det där ögonblicket var så intensivt och laddat att det tömde alla reserver.

Och jag minns den, vigseln, i minsta detalj. Sällan har jag varit så totalt närvarande.

Ceremonin var på engelska, men ringarna bytte vi på våra modersmål. Det ögonblicket var det finaste - det blev liksom inte helt på riktigt förrän jag sa nånting på svenska. Det var hemskt viktigt för mej.

Utdrag ur bröllopspogrammet:

Blessing and exchange of the rings

P: Lord, bless and consecrate Anna and M in their love for each other.

May these rings be symbols of true faith in each other,

and always remind them of their love.

Through Christ our Lord

C: Amen

Groom: Anno, tento prsten je znamenim vernosti.

(Anna, take this ring as a sign of my love and fidelity.)

Bride: M, tag emot denna ring och bär den som ett tecken på min kärlek och trohet.

(M, take this ring as a sign of my love and fidelity.)

Efter löftena sjöngs denna psalm under nattvarden:

I will be the vine

And you will be the branches

All you who live in me will never ever die.

I will be the sign

I will offer many chances

So live, oh live in me and you shall have new life.

Dag 7. Min bästa vän

M för Mamma, Mammas namn och Makens namn.

Min bästa vän, det är mamma!

Dag 6. Min dag.

En vardag, som denna, om det är en kontorsdag, ser nästan alltid likadan ut. Idag har det varit en typisk måndag, med ösregn och en bussresa ut i industriförorten som enda avbrott från dataskärmen.

Jag sätter mobilalarmet på 7 men går sällan upp för 8. Min man brukar vakna av mitt mobilalarm medan jag sover vidare och han brygger kaffe och äter gröt. Vid 8 vet han att jag måste gå upp så han ropar att jag blir sen, och ger mej en mugg kaffe, ofta gör han frukost också. Rostbröd eller flingor, frukostar är trista här (Ingen Fjällfil! Inget lingonbröd! Inga limpor! Ingen enrisrökt medwurst! Ingen prästost! Inget tunnbröd! Ingen kaviar!), förutom på helgen när jag har tid och lust att laga en fry up.

Sen tar jag en av galgarna med färdiguttänkta outfits (sånt stryker jag och hänger upp och fixar på helgen), klär på mej, sminkar mej i ett par minuter, sätter ett spänne i håret, tar en passande sjal (jag har alltid sjal), packar ner matlåda och promenerar de tio minutrarna till kontoret.

När jag kommer hem kastar jag av mej alla väskor, skor, sjalar och obekväma kläder i en hög, går en runda i lägenheten och suckar över hur stökigt det är, sätter mej i soffan, ringer maken och frågar vem som ska laga middag och vad vi ska äta - ofta går jag en sväng till Tesco och köper nåt gott och lagar men sånna här tråkiga dagar orkar jag inte det. Sen tittar jag lite på min och andra bloggar, skriver lite och tittar på nåt svenskt program innan maken kommer hem och vill kolla på sina program.

Tjoff så är kvällen borta, jag lägger i nån maskin tvätt, man måste tvätta jämt med en liten maskin, fifflar med att få förra dagens tvätt torr, delar upp i strykhög och vad som kan läggas i lådor och gardenroben och pratar lite i telefon kanske.

Har jag jour så måste jag titt som tätt svara på samtal och fixa problem, det har jag denna vecka.

Vid tiotiden brukar jag nästan alltid dricka te och läsa en svensk veckotidning, sen somnar jag, utmattad.

Ja, det är inte Svenska Hollywoodfruarna precis. Men dem ska jag titta på nu!

En ren, en isbana, en tysk glöggstuga

Bilder från ikväll, City Lights Switch On i Sheffield.

Nu tändas tusen juleljus 2010

Filurar runt lite på stan. Hittar en perfekt julklapp. Och en till. Går till den nyöppnade julmarknaden och äter tysk grillad korv. Dricker eggnogs-latte på Starbucks. Och så slår det mej, att detta är sjätte året jag är i Sheffield och tittar på den årliga juleljus-tändningen. Och det är nästan en svindlande tanke. Sex år är lång tid. Och nu är den här traditionen lika mycket tradition som adventsljusstaken (jag förklarar för maken att nej, man får inte tända alla ljusen på en gång, det ska vara ett i taget, varje söndag, från NÄSTA söndag, och de ska brinna jämnt, så det blir som tripp trapp trull och så måste man PASSA ljusen, för jag har mossa i - varför har du mossa i, det är ju brandfarligt - för att man SKA ha mossa i, och jag ser att han slutar försöka få logik i det hela och låter mej hållas). När jag såg granen tändas, så blev jag nästan lite rörd. Assimilerings-rörd. For the city we live in! For the city we love! ropar de från scenen. och så räknar de ner - tio, nio, åtta ... Julgranen skimrar i alla möjliga färger. Jag har slutat att tänka på att julljusen är ganska omatchade och ser exakt likadana ut som alla andra sex åren. Jag tycker bara att det är fint.

Laglös

Nej men, är det inte nåt elektriskt ljus i nånting stak-aktigt som glimmar där?

Här är det ingen som vet att jag bryter mot man-ska-inte-sätta-fram-adventsljusstaken-en-vecka-för-tidigt-lagen.

Bara jag. Och jag känner mej så revolutionär som bara en svensk ljusstake-lagbrytare kan känna sej.

Hur ska detta sluta? Tänk om jag måste flytta tillbaka till Sverige? Jag kommer aldrig att kunna anpassa mej.

Dag 5. Vad är kärlek?

Saker som man gör, sådär lite extra, enbart för att vara snäll, pigga upp, piffa till och liksom visa omtanke.

Det kan vara en vardagsgrej som att en av städerskorna på Lanzarote tog sej tid att göra en liten svan av handdukarna.Kärleken till sin nästa, om det så är en främling, det är kärlekens grund för mej.

Dag 04. Det här har jag ätit idag

En redig engelsk fry up. Men chestnut champinjoner. Söta ägg från Willow Farm. Och färska hallon til frukostlördagsefterrätt.Ikväll blir det lammstek!
Fram tills dess skall här adventsstädas och julpyntas.

Dag 03. Mina föräldrar

Min mamma, det är kvinnan med den här bloggen. Hon hoppas säkerligen att jag har glömt bort den här dagens tema.

- Jasså, så du följer den där listan ..., sa hon igår, tentativt.

Ja, man får välja sina ord.

Min mamma, ja hon är från Uppland, har långt hår och dukar alltid fint och tänder ljus i tid och otid. Det är många som säger att vi är lika, men också många som säger att vi är ganska olika.

Min pappa, han är smålänning och lärare, som jag, ja inte smålänning, men lärare. När jag var liten pratade jag dock flytande småländska i flera år, fram tills jag var en fem sådär. Det finns inspelat på band och är ganska komiskt.

Båda mina föräldrar har haft en egen riktning i livet, de har aldrig följt strömmen.

Inget sillstimmande.

Jag var ett ensambarn. Och blev en ensam sill. På gott och ont. Mest gott.

Nudlar, konserver, och tyska chips

Vardagstankar från Lanzarote

Jag sitter på Lanzarote, på en underligt öde tyst och isolerad ort bland de torra, brända vulkanerna, där palmerna ser ut som påfågelfjädrar och den turkosa poolens vatten inte är uppvärmt. Jag äter samma mat som under min studenttid – den lilla affären på området säljer inget annat än nudlar, konserver och tyska chips.

Natten kommer plötsligt och mörkret är sammetstjockt. Jag har gått över de svedda sandlådeängarna ner till köpcentrat med Burger King och irländsk pub, restaurang som serverar Sunday Dinner och Fish and chips och kiosken som säljer Aftonbladet med svenska kungen på, och sett den lilla stranden och de stora, kalla havet, och nästa vulkanö i soldiset. Där brukade flera av mina kompisar fira jul eller nyår när jag gick i mellanstadiet – det verkade avlägset och främmande, jag såg foton med stora kaktusar och fester i lyktornas sken. Nu är här inga fester förutom minidisco ikväll klockan nio. Vi har valt det lugnaste hotellet med flit och en liten lägenhet alldeles i utkanten av anläggningen, där vi kan sitta ifred på vår veranda.

Imorse drömde jag om Excelkalkyler men skyndade mej att ta en kopp kaffe i solskenet och försökte få hjärnan att bli blank. Jag har sovit i 14 timmar varje natt sen jag kom hit och det fascinerar mej att man åker ända till Afrikas kust bara för att sova och ligga i en blå solstol. Det fascinerar mej också hur man kan bli medelålders så häftigt. Två pensionärer spelar kort vid ett av alla likadana mörkgröna plastbord. Vid ett annat sitter tre damer i solhatt med solglasägon på brättet och läser varsin bok. Exakt klockan sju vallfärdar alla paren ner till restaurangerna vid havet. De går utmed vårt staket i beiga shorts och pratar lågmält.

Det här är den första semestern jag har haft utan några impulser, nya intryck, aktiviteter. Det är som att transportera en bit av England och Tyskland till en sandgrop med hetta och palmer. Det är, förunderligt skönt. Inte visste jag att livet skulle bli sådant. Att man längtade till ett sånt här pseudo-existerande för en vecka. När man blundar för att orka forsätta i regnet när man kommer “hem”. Nej, så planerade jag aldrig att jag skulle känna när jag var liten. Men så blev det ändå. Jag tänker att jag kunde sitta i den här plaststolen i flera månader till. Kanske hela livet. Och vara helt nöjd. Det är kanske den mest skräckinjagande insikten av alla.

Det är kanske det som är att vara vuxen.

Att jobba måndag till fredag, nio till fem. Inte med någonting livsbejakande eller spännande. Utan med papper och byråkrati som man trodde skulle kunna vara viktigt och göra skillnad. På rutin, dag ut, dag in. Tills det blir dags för semester, och man åker tillbaka hit. Samma plats. Samma hotell. På planet hade de flesta varit här förr, eller åkte varje år, eller till och med flera gånger om året. Bekvämt. Vardagen är för energikrävande för att man ska orka ta initativ på semestern. Must-utsugande.

-Vad mer kan man önska sej, suckar maken nöjt från sin plastsol blickande upp mot solfjäderspalmarna med en glass i handen.

Och det är just det. Jag vet inte riktigt. Nudelstudenten i mej hade väl just detta som plan. Att vara lugn. Med rutiner. Inte ensam. Det handlar kanske bara om att vänja sej?

Marina Rubicon

Drömmer mej bort från novemberregnet. Marina Rubicon, Playa Blanca.

Dag 2. Min första kärlek

Min första kärlek, det var en 15-årig yngling på moped i svart skinnjacka som nog hette någonting i stil med Tobias och bodde i samma bostadsområde som jag. Jag var sex år och gick på lekis och hade där med stor möda ritat ett Alla Hjärtans Dag kort till honom, deklarerande min brinnande kärlek. Han brukade hänga vid vändplanen utanför vår balkong, försökte se tuff ut och ämnade förmodligen imponera på lite äldre trånande flickor än jag själv. Men detta la jag ingen stor vikt vid. Jag satt länge och väl och väntade på bänken under körsbärsträdet vid vändplanen. Mycket rikigt kom han, och jag gav honom mitt kort.

- Varsågo, det är till dej, sa jag.
- Jaa, eeh, tack, sa han, och stoppade kortet i jeansfickan.
- Nu ska jag gå in och äta, sa jag sen. Och sprang iväg.

Jag var ganska nöjd med att uppdraget var utfört och att mannen ifråga hade sett ganska glad ut. Sen tror jag inte att jag tänkte så vidare på honom. Det kom snart en ny förälskelse. Men jag minns den där känslan väldigt starkt, att jag absolut skulle ge det där kortet. Det var liksom det som var det viktiga, att jag hade bestämt att det var till Honom. När jag tänker efter har jag alltid varit ganska tydlig med att offentliggöra mina kärlekskänslor. Det har skrämt bort en väldig massa karlar. Men vad gör det, som tanten i Debatt sa: Spårvagnar och karlar springer man inte efter, för det kommer snart en ny.

God Save the Queen

Idag har självaste drottningen varit här, i en mycket gullig röd dräkt med tillhörande hatt. Jag såg tyvärr bara en skymt av bilen när jag åkte förbi med spårvagnen. Och en hejdlöst massa poliser. Men det var lite roligt. Hon var här för att inviga ett nytt forskningslab på University of Sheffield. Här en åskådare som filmat utanför Sheffields katedral:

På pricken

Grotesco är lite ojämt. Men ibland så är det LYSANDE. Som första sketchen. Femtioårsfesten. Den fortsätter genom programmet så fortsätt titta.

Jag skrattade så tårarna rann.

Finns det mer fetaostsallad?

Nittionio

Jag har lånat denna roliga lista från Annannan. Vilken listexplosion det är i bloggvärlden nu!

Sådant du redan gjort

Sådant du skulle vilja göra

Sådant du inte har gjort och inte vill göra

1. Startat din egen blogg

2. Sovit under stjärnorna

3. Spelat i ett band. (Ja, faktiskt. Jag hade ett barockband med några tjejer på Ekerö när jag var en sisådär 14, 15. Vi spelade blockflöjt. Det är sant. Och jätteroligt, tänkt, detta hade jag närapå glömt!)

4. Åkt Hurtigrutten.

5. Sett ett stjärnfall

6. Rensat ut mer ur gömmorna än du egentligen vågat. (Rensat har jag gjort, men inte mer än jag vågat. Jag vågar rensa hur mycket som helst)

7. Pilgrimsvandrat.

8. Bestigit ett berg.

9. Hållit en brännmanet i handen

10. Sjungit solo

11. Hoppat bungyjump

12. Besökt New York

13. Sett ett åskväder till havs

14. Lärt dig själv ett hantverk från början

15. Adopterat ett barn

16. Varit matförgiftad (Jajamän. Skaldjurssoppa.)

17. Sett Berlinmuren före fallet

18. Odlat dina egna grönsaker

19. Sett Mona Lisa i verkligheten

20. Sovit på nattåg

21. Haft kuddkrig

22. Liftat

23. Sjukanmält dej när du var frisk

24. Byggt en trädkoja

25. Låtit en kalv suga på din hand

26. Badat naken i ett hav eller i en sjö

27. Sprungit ett maratonlopp

28. Åkt gondol i Venedig

29. Sett en sol- eller månförmörkelse

30. Sett en bastuflotte på älven

31. Slagit helrunda i brännboll

32. Varit på kryssning

33. Sett Niagarafallen i verkligheten

34. Stått tjugo meter från en levande björn

35. Varit på tyst retreat

36. Lärt dig själv ett språk (jag har undervisats med varierande framgång)

37. Haft tillräckligt mycket pengar för att känna dig nöjd

38. Sett det lutande tornet i Pisa i verkligheten

39. Klättrat på en bergvägg

40. Sett Michelangelos David i verkligheten

41. Sjungit karaoke

42. Badat i en varm källa

43. Betalat ett mål mat åt en okänd

44. Besökt ett afrikanskt land söder om Sahara

45. Tagit en månskenspromenad på stranden

46. Åkt ambulans

47. Fått ditt porträtt målat

48. Varit på djuphavsfiske

49. Sett det Sixtinska kapellet i verkligheten

50. Varit högst upp i Eiffeltornet

51. Snorklat eller dykt.

52. Kissat i regnet

53. Lekt i leran

54. Varit på drive-in bio

55. Varit med i en film

56. Besökt Kinesiska Muren

57. Startat ett företag.

58. Tagit en lektion i kampsport

59. Besökt Ryssland

60. Arbetat i ett soppkök

61. Sålt scoutkakor

62. Varit på valskådning

63. Fått blommor utan anledning

64. Givit blod

65. Hoppat fallskärm

66. Besökt ett koncentrationsläger

67. Skrivit ut en ogiltig check

68. Flygit helikopter

69. Sparat en favoritleksak från när du var barn

70. Sett norrsken

71. Ätit kaviar (inte Kalles, alltså)

72. Sytt ett lapptäcke

73. Snickrat en låda

74. Ridit en töltande islandshäst

75. Blivit avskedad

76. Sett vaktombytet i London.

77. Brutit ett ben

78. Suttit på en accelererande motorcykel

79. Sett Grand Canyon i verkligheten

80. Fått en bok utgiven

81. Ställt ut ett konstverk

82. Köpt en helt ny bil

83. Strövat i Jerusalem

84. Varit med på bild i tidningen

85. Läst hela Bibeln

86. Sett Manneken Pis i verkligheten (extra pluspoäng om det var i regnet, se nr 52)

87. Slaktat och berett ett djur

88. Haft vattkoppor

89. Räddat någons liv

90. Varit stödperson eller stödfamilj för någon

91. Mött en känd person

92. Gått med i en bokklubb

93. Förlorat någon älskad

94. Fått barn

95. Bott på af Chapman

96. Simmat i Döda Havet

97. Varit med i en rättegång

98. Ägt en mobiltelefon

99. Blivit stungen av ett bi

Dag 1. Presentera mig själv

Stålstads-Anna in the making, karakteristiskt klur-leende. Bredvid sitter min mormor och klurar tillbaka. Jag har säkert sagt något på gränsen olämpligt, men ändå lite roligt.

Jag är mellan 5 och 75 år, bildligt talat. Fortfarande ganska klurig. Mycket egensinnig.

Ingen brukar tro att jag kommer från Stockholms omnejd. Men det gör jag.

Min älsklingbok är Karlsson på Taket. Aldrig har det mänskliga psyket porträtterats så bra som i Karlsson. Bombastisk, självgod, lurig men oemotståndlig. Den här dialogen är det bästa jag vet: "Du har ju fått den, minsta! Vad gnäller'u om da?" Klassisk manipulation. Kunde vara en chef ...



Attraheras av problem, omöjligheter och kriser av olika storlek. Och är som en magnet när det gäller att hitta dem.

Brukar få många förtroenden.

På lekis ville ofta de blygare barnen hålla mej i handen när vi skulle åka rulltrappa.

I skolan var jag tyst ända tills universitetet.

Jag har alltid haft en stor och oigenomtränglig gudstro. Det är ett av mina första minnen, den totala närvaron av styrka och lugn. Den har alltid varit självklar.

När jag första gången kom till England fann jag det vara en oerhörd befrielse. Det var som om gränserna av min personlighet plötsligt sprängdes och inget av det som jag dittills behövt försvara, ironisera över eller inte låtsas om ifrågasattes. Det var så ofantligt mycket högre i tak.

Min man och min mor säger att jag är ett typiskt lejon men det säger jag ingenting om. (Det är jag nog)

Jag minns saker och ting i detalj och registrerar nästan allting.

Ett väldigt bra engelskt ord är self contained. Det är jag.

Stor Galenskapar-entusiast. Älskar W H Auden. Och psalmen Blott en dag. Julpyntar gärna i oktober. Anser att god mat är livets mening. Gillar korsord.

Mitt motto: Keep calm and carry on.

The end.



Och jo, jag skulle gärna ha husvagn.

Flora och fauna, hus och hem

Vardagen är för deprimerande att tala om för tillfället så jag fortsätter med bilder från Lanzarote. Snart så funderar jag på att försöka mej på den där listan som är så populär nu. Ytterligare en bra ursäkt att inte skriva om vardagen.
Vackra hus och blommor har jag en förkärlek att fota, varsågoda, potpurri från Lanzarote!Burger King (ovan) kändes exotiskt med vulkansand och palmer runt!
Härligt galen arkitektur vid köpcentrat. Turkosa plastpalmer, halleluja!Paraplyblomman som stor buske (jag har den som krukväxt)En av världens snyggaste dörrar tror jag bestämtDen här blyga kissen kom på besök varje morgon och kväll, ville sitta bredvid på verandan i timmar, eller i fönstret, men inte bli gosad medDörren till vårt tillfälliga hem
Aloe Vera växte överallt

Farbror Frost är här

Oj, vad det var kallt imorse. Frost överallt. Lanzarote känns verkligen långt borta. Jag undrar hur det skulle vara att bo där jämt? T-shirtväder året om. Livet måste väl bli lite enklare då?