Värmande i vardagen var det att åka spårvagn idag. En stor grupp med ungdomar med olika handikapp åkte i vagnen och deras assistenter, och de började sjunga lite av varje, högt och oförskräckt. Efter ett par minuter annonserar föraren att han har ett meddelande i höggtalarna. Ding dong, låter det. Paus. Sen kommer det:
- Oh happy days ...
Jubel från sångfåglarna. Alla medpassagerare lyser upp. Gruppen med ungdomar sjunger ännu högre. Spårvagnsföraren dingdongar igen:
-Oh yeah, sjunger han.
Och så håller det på.
Och jag tänker att detta är inte bara ett hav bort från Stockholm utan kanske en hel värld från pendeltåget där en man i kostym en gång argt sa till mej när jag åkte tåg med en tjej med Downs Syndrom som hostade lite: Kan du få henne att sluta andas. Och alla gånger som folk helt sonika rest sej upp och bytt plats med ett elakt ögonkast, för att vi liksom har suttit där och varit annorlunda. Alla kafeer där vi inte varit önskvärda. Tanter som böjt sej fram och liksom hjärtligt sagt 'vad jobbigt det måste vara att ta hand om sånna där'.
En sån skillnad det kan bli, med en positiv attityd. En ängel var han säkert, den där spårvagnsföraren.
5 kommentarer:
Har just högläst för pv och mot slutet hade jag svårt att hålla rösten stadig .-)
Åh vad jag längtar till härliga Sheffield!
Det är fruktansvärt! Har själv jobbat som pa till en tjej med en CP-skada och det var något av det roligaste jobb jag haft! Jag fattar mig inte på människor som bara ser det ytliga och annorlunda (gäller både funktionshinder och hudfärg och sånt)...idioter, det är vad de är.
Det här är ett inlägg som jag blir väldigt glad men även betryckt av. Glad över den livsglada spårvagnsföraren, betryckt av att läsa om hur handikappade ibland kan bli bemötta av förståndshandikappade (i ordets rätta bemärkelse)personer.
Intressant!
Ja, vi i Sverige tror ofta att vi är världsbäst på allting;)
I min värld smäller mänsklighet, empati och tolerans högre än materiell standard. Definitivt.
Skicka en kommentar