Jag kommer hem, kvart över fem. Har för en gångs skull gått en minut över fem från kontoret. Före receptionisten som ser häpen ut. Det har blivit många sena kvällar den här veckan och nästa vecka vill jag inte ens tänka på, men det gör jag. Och trots att jag är så fruktansvärt trött så är det första jag gör när jag kommer hem att vattna blommorna på balkongen och känner ett mycket stort tvång att diska. Jag orkar trots allt inte det så jag sätter mej i soffan och stirrar på TV-bänken som är dammig. Medan jag intensivt tänker på disken och högen med stryktvätt, och på allting som jag ska göra nästa vecka, ja jag önskar att jag kunde göra det nu, på en gång, för de kilar omkring och kliar mej i bakhuvudet, de retfulla bekymrena. Tänk vad skönt att inte vara såhär. Jag tror verkligen inte att detta är könsbundet, det är nåt personlighetsdrag korsat med miljö och uppfostran, och jag vet många fler människor som är på det här viset. Om jag skulle åka bort skulle jag kunna skita i dammet och disken. Om jag inte ser det så finns det inte. Men att sitta i det, nej då kan jag inte slappna av. En kraftansträngning var det verkligen, att gå en minut över fem. Det hade varit lättare att ta itu med allt. Det är det som är pudelns kärna tror jag: Man kan tycka att det är lättare att agera, och inte oroa sej, än att oroa sej och inte agera. Och man kan bara sluta oroa sej om man samtidigt gör någonting. Men nu vill jag inte göra nånting. Just nu, ingenting.
Hjälp?
2 kommentarer:
Kan ni inte ta varsin dammtrasa för det går verkligen lättare då och snabbare. Vet, det är nog genetiskt, jag kan t ex inte ha det rörigt när jag ska äta så jag röjer först och äter kall mat ibland men känner mig nöjdare:-).
Åh, jag kan lite hålla med om det. När jag var yngre kunde jag inte sova om jag visste att nåt stök låg nånstans. Idag är det tvärtom. Jag skiter i det om jag inte orkar eller har lust. Till makens förtret. Så jag försöker att bättra mig istället :)
Skicka en kommentar