Efter Liverpool har jag lyssnat lite extra på mina Beatles-skivor. Aningen exentriskt har jag alltid älskat underliga dubbelalbumet The White Album allra bäst och det gör mej lite glad att jag fortfarande känner likadant som jag gjorde för sisådär 14 år sen, när jag började lyssna på Beatles. Förutom typiskt lennonska Happiness is a warm gun, som är min alla tiders absoluta favoritsång, så bara älskar jag den galna sången Rocky Racoon av Paul. Den är så härlig och dum, kanske lite förlöjligande av country och långrandig hippiefolkmusik men ändå både äkta och söt.
Her name was Magil and she called herself Lil
But everyone knew her as Nancy -
den raden surrar i mitt huvud denna förskräckliga måndag som har varit så där stressig och nedslående och byråkratisk och ekorrhjulig som bara en måndag kan vara och får mej att le en liten aning. Och så nynnar jag den hysteriska glättiga banjoslingan strax efter att stackars Rocky Racoon blivit skjuten, och ler lite till, medan jag fyller i blanketter, faxar och stirrar frånvarande på dataskärmen, och verkar nog vara på ett ganska gott humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar