Grammatiklycka

Rytmen som ger mening åt meningarna - det underbara, oregelbundna och smått galna systemet av regler som långsamts nöts och bryts och byts ut. Det är språket i sin alla vackraste form, i lösa stycken, i formler som blir en ekvation som bara betyder något inom de överenskomna lagarna. Bokstavsmatematik som är så bestämd och samtidigt så ofrånkomligt föränderlig.

Jag funderar på vilka ord som skulle finnas utan grammatik, obundna, moderslösa och flackande, allehanda substantiv förmodligen och en hel del verb, pronomen som jag och du kanske, vi och dom. Men det är kanske inte alls ett så riktigt antagande, att de lösa tunga innehållsorden kom före grammatiken. Kanske var det första vackra små ljuvliga orden en språklig meningslänk som att eller skulle. Kan man tänka sej det månne? En urtidsmänniska som kliar sej i huvudet och säger, 'om man skulle ta och försöka sej på att skjuta en mammut idag'.

På runor som finns kvar och som ändå inte skrevs för så himla länge sen så är det kort och koncist, det hela. Sånt där som Harald resa sten Gunnars minne Kristi hjälpe anden hans Östen ristade. Men jag menar, det betyder ju inte att man gick runt och staccatopratade på det viset när man inte behövde hugga varje ord i sten. Och Genesis, som skrevs nånstans 500 år före Kristus, nånting sånt, det är ju ett så redigt språk, inte så mycket krusiduller, men ändå, redigt och grammatiskt med dåtid och nutid och adjektiv och bindeord. Och om man skrev så, nog la man ut texten ändå mera när man pratade?

Människan, eller vad vi nu var då, neandertalare kanske, pratade möjligen redan 500 000 år sedan, tänker man sej, ja det är lite si och så med vetenskapligt underlag men om man då litar på det äldsta numret som en del forskare säger: 500 000 år sen! Vad sa folk då? Och är det fel att bara anta att det var en massa underliga ljud som man stötte ut, att vi liksom tänker oss att människan utvecklade språket som en nutida bebis? För så var det alls inte kanske. Hjärnan fanns ju där. Och struphuvudet. Förmodligen inte särskilt annorlunda utformade. Kanske hade man långa debatter om hur man bäst marinerar en mammut-file. Kanske sa man bara ugh ugh ugh. Kanske fanns den där, grammatiken, som en gåva.

Kanske, är förändringar baklänges, och inte framlänges. Bakvecklade. Om man skrev såhär i Gilgamesheposet (bild ovan av ett otydligt virrvarr av streck som faktiskt är ett språk med grammatik och allt) - What could I offer the queen of love in return, who lacks nothing at all? Balm for the body? The food and drink of the gods? I have nothing to give to her who lacks nothing at all. You are the door through which the cold gets in. You are the fire that goes out. You are the pitch that sticks to the hands of the one who carries the bucket. You are the house that falls down. You are the shoe that pinches the foot of the wearer. The ill-made wall that buckles when time has gone by. The leaky water skin soaking the water skin carrier. - för sisådär 3000 år sen, ja, det kanske till och med är så att vi är mindre språkligt träffande nu? (En ung man avfärdar en äldre älskarinna, är temat, på ett hånfullt tretusenårigt vis).

Om man vill filosofera vidare, kan man lyssna på filosofiska rummet här. Själv ska jag sova och läsa recept i Allers veckotidning, medan en lång dag av summering av personalens arbetstimmar under juli månad väntar imorgon, som ska in i små rutor i Excel. Framtid, nutid, eller baktid kanske, kan man undra om en sådan sysselsättning är. Om någon skulle hitta dessa rutnät med siffror och initialer om femhundratusen år, vad skulle de då tycka om mitt arv till världen?