Underligt och spöklikt tronar denna massiva kyrka ovanför Liverpool. Den har verkligen ett säreget utseende och instinktivt tycker jag inte om det, men blir ändå imponerad. När jag kommer in i kyrkan får jag ett varmare intryck.
I felt you and I knew you loved me, står det i neonrosa bokstäver under de vackraste fönstret. Kontraster, verkligen, mot det anrika, traditionella och så budskapet som fortfarande är modernt, som får framhävas i neon av alla former. Åh, vad jag älskar sånt.
Mindre förtjust var jag att klättra upp i tornet, klämma in mej i en hiss som nätt och jämt rymde två personer, klättra uppför en smal trappa vars ena sida bjöd på en hisnande och för mej ganska skräckinjagande vy från ovan över världens största kyrkklocka. Sen ut genom en trång dörr upp på taket, där en arg tornvakt satt och föraktade turister och där ett tiotal japaner med stativ och jättekameror fotade febrilt. Nja, jag vet inte jag, sa jag till den arga tornvakten. Man är säker här uppe väl? Det tyckte han var roligt. Ja, absolut, sa han, och skrattade sedan medan jag långsamt och på skakiga ben tassade fram och tog den här
enda bilden på utsikten.
Min man tog många fler som kanske dyker upp på hans blogg. Detta är muren runt taket på tornet, taget på säkert avstånd.
Mina ben var geleartade flera timmar efteråt. Höjdrädda och personer med klaustrofobi rekommenderas inte att klättra upp i tornet. Jag skulle ha stannat under neonskylten och beundrat kyrkan från marken istället för från en balkong på det här viset (bilden är suddig av förklarliga skäl!):
Underligt och spöklikt tronar denna massiva kyrka ovanför Liverpool. Den har verkligen ett säreget utseende och instinktivt tycker jag inte om det, men blir ändå imponerad. När jag kommer in i kyrkan får jag ett varmare intryck.
I felt you and I knew you loved me, står det i neonrosa bokstäver under de vackraste fönstret. Kontraster, verkligen, mot det anrika, traditionella och så budskapet som fortfarande är modernt, som får framhävas i neon av alla former. Åh, vad jag älskar sånt.
Mindre förtjust var jag att klättra upp i tornet, klämma in mej i en hiss som nätt och jämt rymde två personer, klättra uppför en smal trappa vars ena sida bjöd på en hisnande och för mej ganska skräckinjagande vy från ovan över världens största kyrkklocka. Sen ut genom en trång dörr upp på taket, där en arg tornvakt satt och föraktade turister och där ett tiotal japaner med stativ och jättekameror fotade febrilt. Nja, jag vet inte jag, sa jag till den arga tornvakten. Man är säker här uppe väl? Det tyckte han var roligt. Ja, absolut, sa han, och skrattade sedan medan jag långsamt och på skakiga ben tassade fram och tog den här enda bilden på utsikten. 
Min man tog många fler som kanske dyker upp på hans blogg. Detta är muren runt taket på tornet, taget på säkert avstånd.
Mina ben var geleartade flera timmar efteråt. Höjdrädda och personer med klaustrofobi rekommenderas inte att klättra upp i tornet. Jag skulle ha stannat under neonskylten och beundrat kyrkan från marken istället för från en balkong på det här viset (bilden är suddig av förklarliga skäl!):
4 kommentarer:
Aldrig i livet att jag skulle våga göra detta!!!!
Åh vad roligt att se allt och att läsa!
Just hissen hade jag gärna avstått ifrån;-) det är ett som är säkert, om den var ett steg på vägen, (Eiffeltornshissen är ju ändå som en kabin så den gick ju an, med hisschaufför t o m:-) annars höjden klarar jag bra, tycker det rent av är lite roligt och spännande bara man står stadigt:-). Men du var modig som tog dig upp. Och förresten en sådan hiss, då kunde bara ni två åka tillsammans och om det händer nåt, ja vad gör man då tro?
Men nu är det gjort och många upplevelser rikare är du käraste barn;-) Tur vi smsade när ni var på jorden igen och inte innan:-)
Skicka en kommentar