För ett par år sen stöttade jag en autistisk man flera gånger i veckan. Han älskade att stryka kläder, liksom som ångestlindring och säkert på grund av andra praktiska skäl också. Och det var ett mycket bestämt mönster som skulle följas varje gång - räkna alla byxor, räkna alla tröjor, dela på hälften, ta fram detta exakta antal galgar och sen börja med själva strykandet. På varje galge hängde han byxor och tröja som passade ihop, som ett set, och hängde in i garderoben, färdigt att ta fram.
På sistone har jag också börjat med detta, som ångestlindring, och förhoppningsvis även av praktiska skäl. Om jag vet att åtminstone kläderna är redo för en jobbig vecka så blir jag på något sätt också det. Bara att ta fram ett set på morgonen och slippa tänka, bara ta den färg som man har lust med.
Om någon försökte få mannen att ändra i klädkombinationerna eller lägga till något plagg, t ex om det var kallt ute, så fick han svår ångest och vägrade gå ut överhuvudtaget.
Detta att göra ritualer av sin vardag, skapa någon slags rytm att klänga sej fast vid fast det egentligen inte finns någon, det är verkligen något allmänmänskligt, och tacksam ska man väl göra, så länge man klarar detta utan att låta kontrollen och formen alldeles ta över innehållet.
En lärdom helt klart.
2 kommentarer:
Intressant!
Det där att du hade ett nytt set varje dag som hängde framme på en galge tyckte jag var en otroligt bra idé och sparade tid. Och min idé att ladda kaffebryggaren kvällen innan och bara trycka på knappen är inte så dum heller:-) ja man kan ju ställa in bryggaren på tid men trycka på knappen känns säkrare;-) och skära upp lite grönsaker och pålägg och bara ta ur kylen på morgonen är också bra eller mäta upp havregrynen med vattnet intill om det är gröt man vill ha. Duka kan man också göra kvällen före, gjorde jag ofta och far din dukade av innan han gick och la sig;-) han trodde det var disk.....
Skicka en kommentar