Utlandssvenskar

Ett litet tema denna morgon råkade bli att fundera över svenskar och utlandssvenskar - jag lyssnade på Andres Lokko's sommarprogram och läste sedan om igen Mustafa Cans eminenta reportage 'Tystnaden" i SvD som min mor vänligen skickat i papperskopia.

Andres Lokko berättar hur det är att bo i London sedan fem år, ungefär samma tid som jag har bott i Sheffield. Han nämner britternas alkoholkultur, artighet, avsaknad av kristna och hedniska högtider, klassystem och hur mycket han saknar kommunala dagis för sina framtida barn. Förvisso intressant, men mest spetsar jag öronen när han pratar om detta mer lättviktiga ämne - sina svenska vänner och hur de ser på hans flytt utomlands. Han menar att de alla på något vis förhåller sej till att han flyttat från Sverige med diverse små sarkasmer som 'Jaha, så nu passar det inte med Sverige längre' och 'Jasså du har valt att titta på din Plasma-TV i London istället' och undrar när han ska komma tillbaka. Och om han skulle komma tillbaka, så skulle han vara en förlorare, även om ingen förstår riktigt varför det är så. Det är lite spännande. Är det så? Eller har Andres Lokko bara synnerligen trista och snåla kompisar?

Mustafa Cans reportage handlar egentligen om varför vi svenskar är så hemlighetsfulla med att berätta vad vi röstar på, men berör en hel del annat. En förklaring till att vi är tysta om våra partitillhörligheter är vår nationalkaraktär, som beskrivs såhär:

"Vi svenskar är dygdkänsliga lutheraner som säpar på vårt ok och uppfattar oss som ärliga och uppriktiga. Vi tror att vi är fria, men vår tilltro till auktoriteter och vår plikttrogenhet gränsar till dumhet. Bland jämlikar är vi öppenhjärtliga bara för att kunna bekräfta varandra. Vi vill ha det trevligt och föredrar kompromisser framför bråk eftersom vi fruktar ensamheten. Trots det, eller kanske just därför, är svensken världens mest ensamma människa."

En filosof tillägger dessutom i reportaget att svensken hellre framstår som omoralisk än dum, och därför inte berättar vad man röstar på av rädsla för att bli utsatt i en politisk diskussion och få frågor som man inte kan svara på vilket då belyser att man egentligen inte vet vad man talar om. Höjden av detta är att svensken ibland inte röstar överhuvudtaget, trots det omoraliska i att ge upp en demokratisk rättighet som människor har offrat livet för att vi ska ha, av rädsla för att rösta på nåt dumt, och av lathet att inte orka sätta sej in i partiprogrammen.

Lokkos och Cans upplevelser flätas samman i mitt sinne och trots att jag först ler åt Lokkos berättelse om det engelska bankväsendet och hur han klassas som en låginkomsttagare och ser detta som något att bli förnärmad över så ger mej Cans artikel ord för varför jag inte håller med honom, och att det som Lokko saknar av Sverige är just det som jag är glad att ha på avstånd:

Tystnaden, tilltron till överheten, de guldglänsande lena orden om folkhemmet som fortfarande rullar så förtjusande lätt i munnen men egentligen inte betyder någonting längre. Att bli provocerad av att få en etikett på banken, att placeras i det fack man ändå skulle ha varit i, om man inte befunnit sej i Sveriges kulturgullade elit med kulturbidrag och oändliga snälla hyreskontrakt. Hyllandet av svensk sjukvård som inte är nånting mer än trendiga väntrumsmöbler och skinande maskiner och jämföra det med NHS och på något vis få det positiva att väga över för landstinget - jag förstår inte det. Änglar och eldsjälar finns det förstås i båda länderna, men att det svenska landstinget skulle vara något att sträva efter i ett land som redan har fri sjukvård för alla, det begriper jag inte alls. Jag betalade ibland halva studiebidraget för sjukhusvård och tandläkarbesök i Stockholm, här har jag redan betalat med skattepengar, som till råga på allt är ett mycket lägre belopp.

Nej, jag håller mej till att sakna kräftor, saltlakrits och kokosbollar.

I samma nummer av SvD finns serien Berglin där första rutan lyder: "Jag är så jävla förbannad på ledningen att jag tänker skriva en 'Dagens Tistel' i tidningen!", med rubriken Här råder arbetsfred, när vi blir arga välter vi inte ut tio ton tomater.

Den attityden delar vi dock med engelsmännen, så den behöver jag inte sakna. Kanske har jag konflikträdslan att tacka för att ingen hittills brukar kasta utlandssvenskheten i asiktet på mej, som de gör med Andres Lokko.