Beatles Beatles Beatles

Beatles ja. Man ser bilder på dem överallt i stan, till och med på Burger King var en hel vägg Beatlestapetserad. Det finns två museum, det ena i Albert Dock och det andra vid Pier Head:Museet var fullt av gubbar i polisonger som såg så andäktiga ut att de knappt vågade andas och stod länge och smekte en gammal LP-skiva eller studerade en gammal gren från John Lennons favoritträd, en alm, som huggits ned. Ja, nog var det intressant men mest var det, ja, lite udda. Helt klart vill jag säga dock, att det fördjupade Beatlesmusiken för mej, att uppleva Liverpool-atmosfären och se hur de växte upp och veta lite mer om deras verklighet. Även de enklaste tidigaste låtarna växte och blev mera innehållsrika. Och med en del senare låtar, som Strawberry Fields, Eleonor Rigby och Penny Lane, var det en slant som trillade tillrätta i huvudet och liksom föll på plats - aha! det är det de sjunger om. Så visst var det en upplevelse.

Inne i beatlesmuseet:Och Cavern naturligtvis, där historien mer eller mindre började. Ja, det är nånting visst. Men det var allt riktigt råbarkade typer som hängde där nu! (Bilden ovan är från museet där de byggt upp Cavern som det såg ut på 60-talet).Konstigt nog, efter att jag besökt alla sevärdheterna, så hade jag en liten sorgsen känsla. Det var särskilt en utställning om Cynthia Lennon, John Lennons första fru, som slog an en sådan sträng. Det fanns ett citat av henne där hon säger att världen tyckte att John var hjältemodig och ärlig och uppfinningsrik - men i hans förvirrade unga sons närhet, var det svårt att se det så. Ja, det var nånting beklämmande med den utställningen, som hade vykort från John till hans son som bara hade en hurtig hälsning: Things are getting better and better! Daddy. Och en teckning.

Ett annat citat från Lennon var också på något sätt smärtsamt - The world used the Beatles as an excuse to go mad. Ja, det var nånting ledsamt med att se de där trindkindade småpojkarna förvandlas till ikoner. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, exakt. Men det är säkert nånting storslaget om nånting unikt som gått förlorat. En utopi kanske, som aldrig blev av. Och så minnena bara, kvar. Och av allt det där experimentiella så blev det ett alldeles vanligt banalt kärlekspar, hur långt hår och hur runda glasögon de än hade, vilket kanske ändå, på sätt och vis, är ganska vackert. När Lennon hade gått i terapi efter Beatles-tiden och växt upp ordentligt så skrev han den här texten, från sången GOD, där han först listar allt som han inte tror på, och avslutar:

I just believe in me,
Yoko and me,
And that's reality.
The dream is over,
What can I say?
The dream is over,
Yesterday,
I was the dreamweaver,
But now I'm reborn,
I was the walrus,
But now I'm John,
And so dear friends,
You just have to carry on,
The dream is over.