Jag jobbade natten till idag, och imorse när jag som vanligt skulle tjata upp en kille till frukosten satt han redan klarvaken i sin säng och sa "Michael Jackson är död". Han hade hört det på radion. Jag kom alldeles av mej i mitt morgongnat. Det känns ganska underligt. Jag kan inte riktigt tro det. Som alla åttiotalister har jag växt upp med Jackson-låtar. Michael Jackson är ett fenomen, något att förhålla sej till, ett mått på extrem excentricitet och talang. Längst ut på skalan. Det finns inte riktigt nån som kan ta den platsen. En av alla experter som ska uttala sej sa imorse på nyheterna att Michael Jackson är en Elvis eller en Monroe, en ikon som kommer fortsätta bli mytomspunnen efter sin död, och folk kommer säga att de minsann såg Jackson på ett Tesco i Skottland. Den stora världsturnen skulle ha startat alldeles snart. Visst är det sorgligt. Men kanske fint, på sätt och vis, att dö optimistisk.
Vart tror du att han är nu, undrade killen imorse. Däruppe? Det tror jag, sa jag. Jo, sa han. Det spelar nog ingen roll om man är lite konstig av sej, man kommer dit iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar