På Lärarhögskolan får man höra ganska ofta om passion och lust att lära. Om man får göra det man är bra på så kommer lärandet liksom av sej självt, inom det och andra områden.
I lågstadiet om jag hade följt mina passioner så hade jag utvecklat mina talanger som enligt klasskamraterna då var
- att klippa fint med sax
- att vara snäll
- att vara bra på att läsa
- att skriva fint
- att rita
- bra på att hitta på roliga lekar
samt fröknarnas, utöver ovanstående
- att vara bra på att sitta bredvid bråkiga pojkar med lugnande inverkan
Mina egna passioner var väl ungefär överensstämmande förutom att klippa fint med sax aldrig varit något större intresse. Leker gör jag fortfarande, jag skulle hemskt gärna vilja vara bra på att skriva och rita och att vara snäll, det försöker jag förstås också. Lugnande inverkan har jag alltid haft på alla människor förutom mej själv. Å andra sidan blir jag inte uppstressad av nån annan än mej själv heller.
Men se, nu är det ju så att jag varken blev nån författare eller journalist eller konstnär eller saxklippafint-are. Istället har jag det senaste året fått stor uppskattning för min inre gömda och för skolans alla stadium helt okända ekonom-talang, samt idag, för mina marknadsföringsskunskaper. Båda dessa ämnen har jag nästan obefintlig passion för. Men har ändå lärt mej. Utan att ens lägga märke till det.
Och nu tänker jag såhär - är det för att jag fick utveckla mina andra passioner, som jag snappade upp lite av varje, eller har jag ödslat bort viktig tid på helt fel områden när jag egentligen skulle ha kunnat utveckla sånt som föll sej naturligt och bivit, ja, kanske lite rikare iallafall. Och hade jag utvecklat det jag var bra på så hade passionen kanske kommit? För man är ju inte alltid bra på det man har passion för.
Och jag är jättetrött på att vara lugnande-effektare. Helt passionslös.
För även om den där kreativa sidan som jag gärna vill ha men inte riktigt har ropar hur roligt och härligt jag tycker det är med passionslärande, så viskar en ettrig inre gömd ekonomröst att mycket är ofta tråkigt först, och inte förrän man tragglat sej igenom det så blir det roligt.
Som att lära sej glosor. Tråkigt. Att ha ett stort ordförråd att slänga sej med och kunna flera språk, det är däremot ganska roligt.
Passion. Jag undrar om detta att lära sej saker alltid är mer eller mindre motigt men sen att kunna saker är jättekul. Vad det än är. Och jag tror att det är vanligt att man definierar sej med omvärldens ord långt upp i vuxen ålder, särskilt sånna där lågstadieomdömen.
Förresten klipper jag ganska slarvigt med sax, när jag tänker efter.
Vad var era lågstadiepassioner? Jag är nyfiken!
Och hur blev det sen?
8 kommentarer:
Kommer ihåg hur spännande jag trodde det skulle bli att börja skolan och allt nytt jag skulle lära mig, att jag kunde läsa, skriva och räkna som 4-åring det tyckte jag var helt naturligt och jag funderade inte på hur de andra barnen gjorde. Sedan var jag lite filosofisk och mycket pratsam, allt det där tog fröken genast bort för hon sa jag skulle vara tyst och det var jag sen i sex år ungefär. Gjorde vad jag skulle och var hjälplärare och satt med pojkar som sedan fick gå i hjälpklass som det hette på den tiden. Minns att jag en gång gäspade på en lektion av leda och fick en riktig uppsträckning, förstod att jag gjort något förfärligt och mycket riktigt tog fröken kontakt med mina föräldrar och mamma tyckte också jag uppfört mig ouppfostrat medan pappa förstod hur tråkigt jag hade ibland. På fritiden byggde jag mycket kojor, åkte skidor, skridskor, sprang, klättrade i träd, lekte med allt som fanns i trädgården med de många grannbarnen. Gav mig iväg på långa cykelturer. Läste och lekte skola. Och jag var väldigt intresserad av insekter och biologi. Molekylerna och allt det medicinska jag jobbat med i 30 år har ändå varit en passion. Men kanske jag kunde gjort något helt annat. Men vill kunna påverka, hitta på lösningar och inte minst se reslutat, inte flera år framåt i tiden utan i närtid. Jaa, sen vet man inte vad nytt som kan hända, det får framtiden utvisa men det är nog försent att bli pilot;-), det lockar annars lite.
Vilken svår fråga!
Min passion i småskoleåldern, det var nog allt som hade med djur att göra. Vi hade kennel hemma och varje vår fanns småvalpar i källaren - en glädje som min pappa och jag själv delade -.
Jag tyckte alltid om att skriva uppsatser och väldigt ung fascinerades jag av tidningen Se som vi hade hemma och jag sträckläste Det Bästa, där jag satt i gungstolen i hallen.
Något äldre hade jag en våldsam passion för brevskrivning; tjugofem brevkamrater bara i Borås, men då sa min mamma stopp .., det blev väldigt mycket porto!
I mellanstadiet fick jag en egen kamera - DET - blev en passion!
Mitt bästa ämne i högstadiet var engelska och teckning, inget av detta utvecklades på nåt särskilt sätt.
Jag minns att jag i tioårsåldern ÄLSKADE att sortera saker; mammas sylåda ..,jag brukade sätta spelkort i en avlång låda och så lekte bibliotekarie.
Just det här "sorterandet" har jag hela mitt liv ägnat mig åt .., ni skulle ha sett kassalådan på Ica - där var det ORDNING OCH REDA - ,-)
För att inte tala om kassaskåpet där jag hade totalansvar ..., alla sedlar prydligt buntade .., allt på parad!
Det är nog den enda ordningen jag lyckas med.
Jag blev röstad till klassens lustigkurre, "snabbast kommentarer" men jag tror det beror på en enda kommentar. Vår stränge lärare Kurt kom till vårt stinkande klassrum och sa att någon hällt surströmmingsspad i ventilationssystemet. Vem då?, ville vi veta. En jubelidiot, svade han argt. Jaså du, sa jag. Sånt sa man inte till honom, han var sträng och torr. Men den gången började han skratta och sa att det var för att det kom spontant. Jag var väl nio då... blev ingen komiker av mig dock.
i lågstadiet var jag pratsam och duktig av bara farten och gillade hästar..
ungefär så är det nu också förutom det duktiga som jag har omdefinierat några gångeroch kanske gör på ett annat sätt än för tjugo år sedan, men förhoppningsvis på samma sätt som när jag var 7, dvs för nästan 40 år sedan.
Anna: jag är ju sladdbarn och mamma arbetade jämt och pappa låg på soffan och läste Jaktjournalen, det var nog inte nån som brydde sig i vad den där yngsta dottern gjorde?
Jag minns att mamma var så stolt över en uppsats jag hade skrivit,men det är nog det enda jag minns också som var så där berömvärt från deras sida .., angående mig, alltså.
Det är nog också därför som jag alltid blir så förvånad och GLAD när nån säger att jag är bra på nåt.
Det tror jag .-)
Och dom var inte alls dumma, dom hade liksom bara inte tid för mig och jag brydde mig väl inte heller .., dom var ju så mycket äldre än andras föräldrr.
Jag läste mycket också.
Allra mest läste jag i mammas sjuksköterskelitteratur.
Jag var bra på att rita och måla, att sjunga, att läsa och pyssel av alla de slag. Jag var nog bra på det mesta som de vuxna tyckte att man skulle göra och kunna.
Det där med att rita och måla det har det inte blivit nånting av. Jag har kusiner på både mors- och farssidan som försörjer sig på sin konstnärlighet på ett eller annat sätt, men jag ritar ungefär som när jag var elva fortfarande.
Att sjunga är min största glädje, förutom familjen då. Det är högst oprofessionellt men det har gett många goda vänner genom åren och jag mår verkligen bra av det. Läser gör jag också, lite i perioder men rätt så mycket ändå.
Pyssel tycker jag är jättetråkigt, och onödigt. Inget i hela världen skulle få mej att börja scrapbooking till exempel. Pysselintresset hängde väl med ett bra tag, då i formen av olika hantverk. Jag har virkat, stickat, sytt och broderat, keramikat, tryckt tyg, batikat, träslöjdat, hållit på med ljusstöpning och gjutning och säkert mer också. Fotografeing och mörkrumsarbete var ett stort intressse i tjugoårsåldern. Men nu blir det bara nåt återfallsryck med stickningen vartannat år. Och inte är det säkert att mina alster blir färdiga nån gång.
Men jag tycker att det är roligt att jobba med hemmet, att måla och tapetsera och så. Jag skulle gärna snickra också om jag hade tid.
Mitt "pyssel" numera är kanske digitalfotot och redigering.
Tekniskt intresserad var jag nog redan då men det var ingen som uppmuntrade det och inte fanns det några större möjligheter att utöva det. Att vara med pappa i garaget lockade inte fast man fick lära sig tidigt att gröna maskiner (bo*sch) var bättre än röda (blackådecker). Maskiner gillar jag och jag är en riktig clasolson-nörd och läser katalogerna därifrån och andra liknande publikationer fram- och baklänges. Hade jag varit ung i dag hade jag säkert valt ett yrke med teknisk inriktning, troligast inom sjukvårdssektorn.
Upp till åtta års ålder skulle jag bli fröken som mamma. Absolut ingenting med djur, jag blev till och med rädd när det sprang en katt över gatan. Nä, jag lärde mig läsa och räkna jättetidigt och tyckte att det var superkul att visa kamraterna (=vara duktig).
När jag skulle fylla nio hade nästan alla tjejer i klassen börjat rida. Hästar var samtalsämnet och det var inte längre så intressant vem som var duktig på att läsa eller skrev finast. Så jag började också rida och fick en jättesnäll ridlärare. Efter bara ett par veckor hade jag bestämt mig för att bli ridlärare...
Och så blev det ju. Precis all tid utanför skolan la jag i stallet och efter studenten blev hästarna en livsstil och jag fick heltidstjänst som ridinstruktör...tills jag var tjugosex, sa upp mig, flyttade till Örebro och började studera till just lärare... som mamma :)
Kul att läsa, Ingelas kommentar kunde varit min också förutom sång, virkning och stickning:-), sjunger gör jag förstås men inget jag uppträder med;-), musikaliteten har Anna ärvt av sin far. Men allt det andra, dock finns pysslandet fortfarande kvar här tll en del. Och ler när jag läser om Clas Ohlson, där har jag letat många gånger bland verktyg och skruv till fix i lägenhet och till stuglivet och en del hjälp till övriga i familjen också, och det var förstås inget jag hade som passion som barn, visste inte att jag hade talang för sådant praktiskt. Yrket blev ju också medicinskt fast med mycket teknik inblandat så det har passat mig. Hade t ex aldrig en tanke på att bli sjuksköterska fast jag vårdat en hel del och haft en viss talang för det också. Foto och natur var stora intressen som jag delade med pappa, minns allt han visade och lärde ut om fåglar, blommor och insekter, daggdroppar i spindelnät vi fotade, hur ljuset skimrade vid olika tidpunkter, tror jag var med från fyra år ungefär på tidiga morgonpromenader. Och bärplockning älskade jag, då sa han jag var så duktig när jag fyllt min korg:-). Han blev väldigt trött ibland för jag ville veta de latinska namnen på allt;-) och jag fick ju nytta av latinet längre fram. Minns han lämnade över den biten till mamma oftast:-). Tänkte sedan att vad lätt det är att glömma passioner när arbetslivet tar över, där måste man då göra sitt bästa och vara proffsig, långa dagar, mycket stress, så det blir så lite tid över till passioner, ingen alls kanske, familjen med allt praktiskt måste gå först och till slut har man (jag) glömt vad som var mina passioner. En gång besökte jag en prästfru som flyttat till Gotland, följde med en kompis som varit barnflicka hos dem, och prästfrun hade varit teckningslärare också en termin på mitt högstadium. När hon öppnade dörren sa hon: men är det du? Du som tecknade så underbart. Jag tänkte hon måste blandat ihop mig med någon annan men hon visste precis. Jag letade sedan efter teckningar från den tiden men inga fanns kvar och jag minns faktiskt inte att de var något speciellt alls även om jag tyckte det var kul att teckna och måla. Och....hon sa aldrig detta när hon var min lärare. Ja var väl så, alla skulle vara lika så de fick inte ge någon en särskild uppmärksamhet.
Skicka en kommentar