I den orangea åldern

Mitt orangea pensionskuvert har kommit men jag har ingen aning om vad det betyder. Jag har en viss summa pengar men jag får bara ut halva den om jag inte jobbar mera i Sverige, då får jag ut hela. Jag struntar i hela saken tror jag. Däremot ser jag mycket fram emot att bli tant och kunna ha sånna här konversationer med andra tanter medan jag nyttjar mitt fria busskort så noga jag kan.

På en större busstation. Fredag eftermiddag. Klockan 10 i fem.

- Hur gick det med Ellas nya skor?
- Jo Margaret, det ska jag berätta, det gick inte alls bra. Hon fick så ömma fötter.
- Ojdå.
- Ja ojojojojojojojojojojojojojoj. SÅ ÖMMA FÖTTER. Ojoj. Vi fick ta en taxi hem från Meadowhall.
- Ni kunde väl ha tagit en buss?
- Jag vet inte vilka bussar som går därifrån.
- Ojoj. det går ju flera stycken.
- Gör det?
- Javisst. Vart är vår buss nu då?
- Ja, visst är den sen.
- Jojo, flera minuter.
- Ja så är det nuförtiden. Ingen REDA med nånting.
- Så kallt det är.
- Ja, det är det verkligen.
- Titta där kommer buss 41.
- Ja titta, den går till stan.
- Buss 28, går den till Killamarsch. Det visste jag inte.
- Jo, det visste jag. Titta där kommer EN TILL 41. Men ingen 120. Det är ju då ingen reda alls.
- nej, och så det blåser.
- Ja, det gör det verkligen. 33, vart går den?
- Den går inte till stan.
- Nehej. Men titta där kommer 120 fast åt andra hållet.
- Ja där ser man. Nu är den verkligen sen, 120.
- Ja, och det är väldigt kallt. I lördags var det kallt också, när Ella hade ömma fötter.
- Vi skulle kunna gå på 120 åt andra hållet och åka runt, det gör jag ibland.
- Ja, det skulle vi kunna göra.

Tanter försvinner.

Ridå.

Jag är avundsjuk.