Vi är inne i den andra veckan av fastan. Det tänker man kanske inte så mycket på nuförtiden. En kristen kollega på jobbet fastar faktiskt i ordets bokstavliga bemärkelse - hon intar bara vätska och ingen mat alls. Ungdomarna i min mans församling fastar mer symboliskt genom att ge upp någonting, det kan vara att inte logga in på Facebook på en hel vecka eller att städa extra ordentligt eller att sluta röka.
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid fastan, däremot har jag alltid tänkt mycket på tiden fram till påsken och känt det som en tung period. Snarare än att fasta eller försöka ge upp någonting i mitt liv har jag funderat över prövningen som sådan, prövningarna som finns i livet helt utan att man framkallar dem genom att vara hungrig.
När jag var liten var det en fruktansvärd insikt för mej att människorna ville tortera och döda någon som var god, och att Jesus visste detta. Och nu är jag inte 5 år längre men någon större klarhet i detta har jag fortfarande inte fått. När Jesus säger till Petrus, klippan, efter att han har försökt trösta Jesus att ingenting farligt kommer att hända, "Gå bort, Satan, och stå mej icke ivägen" - är det mej lika obegripligt som det var då. Hur kunde Jesus veta att just de tankarna var Satans tankar, som ville få honom rädd och oförmögen att följa sin plan? Jesus visste åtminstone vem han var och att han hade en plan, uformad av Gud själv, men hur ska vi kunna veta vilka tankar som är där för att pröva oss?
Jesus manar: Vad hjälper det en människa, om än hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Och jag tänker, ännu likadant som jag gjorde när jag var 5, att varför finns det människor som vill få mej att förlora min själ? Och hur ska jag hitta dem - hur ska jag veta. Som femåring löste jag denna tankegåta med att helt enkelt föreställa mej Djävulen som en ond skugga som gick omkring och gjorde människor elaka. Jag var övertygad om att titthålet i ytterdörren på natten var hans onda öga för att det lyste lite rött från belysningen ute vid hissen, och om jag behövde gå upp och kissa på natten så hoppade jag förbi där så att han inte skulle kunna lysa på mej och göra mej dum.
Det kanske är ovanligt nuförtiden, att välja livsväg efter där man behövs mest, men jag har alltid självklart tänkt så. När jag första gången blev befordrad i mitt jobb så var jag inte så pigg på att ändra mina arbetsuppgifter, förrän min chef sa att jag behövs mer på det nya stället - att jag kan göra mera nytta där. Ibland tänker jag att det är lite fånigt att tänka sådär. Att jag borde fundera på min inre dröm. Vad jag vill göra bara för min skull. Sånt där som det är inne att skriva om i kvällspressens helgbilagor. Att om man inte tänker på sej själv först så kan man heller inte hjälpa någon annan.
På sätt och vis står det ju så i Bibeln: Älska din nästa så som dej själv. Det innebär ju att hur mycket man förmår att älska andra hör ihop med hur mycket man älskar sej själv - sitt eget värde används för att mäta sin nästas värde.
En prövning kan kanske vara att förvänta sej en belöning. Jag faller ofta i den fällan i mitt jobb. När det är extra slitigt och jag har gjort allt vad jag kan och lite till, så tänker jag att nånting bra måste hända nu, bara nåt litet litet till det bättre. Och så gör det inte det.
Frågan är då om prövningen är att sluta försöka, eller att försöka ändå mer.
Frågan är hur envis man ska vara, att vara sej själv sann.
Efter Jesus sista nattvard bad han lärljungarna att vaka med honom. De somnade allihop och en av dem förådde honom. Det fick honom ändå inte att vika från sin plan.
Men så var han ju som sagt väldigt säker på sin plan.
Men hur ska man veta att man är det? Och kan det inte vara så, att man som en ynklig människa inte behöver ha någon plan, utan bara kan försöka att hoppa undan den onda skuggan och följa sitt hjärtas röst?
Men så var det ju det, att vem ska trösta knyttet? För prövningar och svek behöver sannerligen någonting mjukt att landa i. Det står det himla vagt om i Bibeln. Ingen går in i väggen i den boken heller. Kanske i den nya norska översättningen?
5 kommentarer:
Mamma saknar ord men tror jag förstår allt du skriver, vilket fascinerande barn du var, så oerhört varm och snäll, med otroligt djupa funderingar, det är nog det som väller upp mest nu, all omtanke och empati och inlevelse du hade och har. Allt ifrån minsta insekt till stora djur ömmade du för och alla barn som hade det svårt och alla som var sjuka på något sätt. Bara en kompis blev lite förkyld eller hade ont i huvudet blev du bekymrad och tog hand om henne och undrade hur vi skulle hjälpa. Och alla gånger när du bredde en filt över mig när jag t ex hade lunginflammation och sen försökte brygga kaffe och göra smörgåsar, då var du bara två år. Smörgåsarna gjorde du:-) älskade barn.
Nu blev jag så tagen av texten och stannade upp ett tag, men sedan undrar jag om kollegan tänker fasta i 40 dagar? Utan fast föda? Det går, rent fysiologiskt är det helt ok kanske nyttigt, men måste vara tufft. Men skillnad om hon ska jobba hela tiden än om hon drog sig tillbaka som jag tror man gjorde på Jesu tid.
Nu måste jag lyssna på Knyttet. Förresten texten kan du överlämna till father Pete:-) Inte Knyttets utan din, puss.
Så alldeles oerhört intressant det du skriver om. Det är så sällan människor öppnar sig om såna här frågor; i alla fall på de bloggar jag läser "I min mans församling" .., då kan man kanske tänka att din man är präst eller nåt sånt? Säger vi så i Sverige? I min frus församling? Det är sällan man hör nåt sånt. I alla fall måste den man skriver om vara Delaktig i den församlingen.
Jag vill så innerligt gärna ha en stark tro, så där som min mamma hade. Hon hade full tillit, så där som ren och skär barnatro.
Fast nu tycker jag Knyttetfilmen kan visas efter predikan:-)De är väldigt bra de här filmsnuttarna och jag har aldrig sett dem förr.
Facebookfasta hade jag inte hört talas om, ibland undrar jag om Pete är tvungen att hålla en så pass barnslig nivå för dessa studenter, om man inte ska höja den lite? Tänk vilka tankar ett litet barn kan ha. Man kanske inte kan ha så höga krav på en massa rikemansungar men de är väl olika de med? Jag märker jag börjar bli gammal för det är mycket som jag inte förstår;-)På tal om välsignelser så läste jag idag om brittiska poliser i Barnstaple (var ligger det?) där olika kristna grupper har tagit som sin huvuduppgift att välsigna poliser och deras arbete och ingen annanstans i hela Storbritannien minskar brottsligheten lika mycket, Street Pastors hjälper utsatta och sjuka på gator och torg och polisen behöver inte göra ingripanden på festkvällar, är lugnt och t o m bilolyckorna har minskat med 70%. Och allt för att polisinspektör Bartlett, 49 år insåg att vi måste ha hjälp och tänkte vi prövar från "ovan". Sen läste jag vidare att soc.skolministern numera partisekreteraren Ibrahim Baylan han kunde Bibeln både framlänges och baklänges på arameiska och tänkte bli munk, men så fick han operera sitt hjärtfel i Sverige och på den vägen är det. Ja det var inget jag visste heller:-)
Skicka en kommentar