Novemberregn

Vad är det med november om är så oerhört deprimerande och motivationshämmande? Kan det vara så enkelt som mörkret och den förbannade vintertiden (Varför ska vi ställa tillbaka klockan, det är ju bara dumt!) eller är det krångligare än så? Jag gick till kontoret kvart i 9 och satt sedan och tittade ut på solen hela dagen, klockan fem när jag stack näsan utanför dörren för att gå hem så var det kolmörkt och ösregn. När jag kom hem var det ingen där och allt såg ut som när jag lämnade det imorse. Det var då jag började tänka på Ankan igen som klamrar sej fast i media, ja iallafall Aftonbladet. Då tänkte jag att jag gärna skulle vilja ha en Anna Anka hemma, som väntade med en fin middag som hon lagat i alla de fyra ugnarna, och ett väldammat hem. Jag menar, vem vill inte det? Det är väl inte bara män som känner så? Det har väl överhuvudtaget ingenting med kön och feminism att göra. Det handlar väl het enkelt om rollfördelningar och önsketänkande. Det vore väl fantastiskt om världen funkade så, att till de två eller tre jobb som finns i en familj (yrkesarbete för försörjning, hemarbete, föräldra-arbete) så skulle det också finnas två eller tre personer som alla hade klara sysslor. Det är väl lika självklart som att man på ett företag inte säger "jomen vi delar på allt". Men nu har ju inte familjelivet riktigt samma förutsättningar som ett affärsprojekt. Jag blir så trött på den där debatten. Den är så oändligt dum. Och på frågan vem av rollerna jag skulle vilja spela i mitt och Ankans teoretiska äktenskap skulle jag definitivt svara mej själv.

Vi hade en sån här diskussion för länge sen på jobbet. Vi frågade försynt en kille från Zaire om han också såg det som självklart att städning och matlagning är nåt man hjälps åt med i ett förhållande där båda partners jobbar. Den som är där måste ju göra det, sa han. När man är hemma gör man det man kan. Och svårare än så borde det väl inte vara heller.