Remembrance Sunday

Idag minns man alla som stupat i krig under 1900-talet - traditionellt till minne av första världskrigets slut men numera tänker man också på andra världskriget och militären i Irak och Afghanistan. Folk har under flera veckor burit vallmoblommor på kapporna för att visa stöd för soldater som sårats i krig. Den största ceremonin, vid the Cenotaph, sker i London och sänds just nu. Kungafamiljen är där och Drottningen lägger alltid den första vallmokransen på monumentet. Men även i Sheffield firas minnesgudtjänster och ceremonier och alla män som fortfarande är i livet och deltog i världskrigen har på sej sina uniformer och medaljer och man får minsann se till att man reser sej upp på spårvagnen och ger dem sittplats. Den planerade busstrejken idag drogs in eftersom det skulle innebära att många människor inte skulle kunna ta sej till de olika ceremonierna.

Oerhört sorgligt är det förstås att krigen bara fortsätter. En gammal soldat sa att han deltagit i den stora paraden varje år i 30 år och det är fler som dör varje år och yngre män. The glorious dead verkar heller inte så glorious när man får se reportage om familjer som lämnats utan make och pappa. Tycka vad man vill politiskt, sorgligt är det hursomhelst.

Men också fascinerande att se britterna som mest samlade, mest royalistiska och mest nationella. De millimeterraka raderna med hundratals militärer, de stora pälsmössorna som alla har en blå eller röd fluffig fjäder i exakt samma vinkel, musikkåren som spelar samma sånger varje år i samma ordning, den tunga tystnaden klockan 11 under den tysta minuten. Och som alltid i stora alllvarliga sammanhang, en plötslig respekt för livet, döden och den Gud som helt naturligt accepteras styra tidens gång. I ett annars så sekulariserat land. Och det påverkar den mest inbitne cynikern att se så mycket känslor, om än på ett väldigt organiserat och återhållet och pompöst brittiskt sätt, och det säger något om hela mänskligheten tycker jag, om hur det är att vara människa. Synd bara att de likheterna inte kunde stoppa krigen redan från början.

Remember Me, Remember Me, but Ah! Forget my Fate - Dido's Lament, en av musikstyckena som spelas varje år under ceremonin vid the Cenotaph:



Inte lika poetiskt och med en stickande eftersmak av gloriferingen av krig och pyntandet av sorg till hjältedåd känns det när änkorna marscherar förbi med specialdesignat glitter för att ha låtit sina män tjäna sitt land. Ceremonin avslutas alltid med nationalsången God Save the Queen, såhär såg det ut förra året:



Ganska exotiskt, på nåt sätt. Och i det naiva och pompösa, ändå rörande.