Bussberättelser

Som jag tycker om att åka buss. Tur det, för många veckor åker jag över hela Sheffield på möten och till olika skift. En lördag morgon när jag är på väg i ottan till extrapass kliver tre pojkar på dubbeldäckaren lastade med hinkar, nät och fiskespön. Jag skulle tro att de är i högstadie-åldern men det vet man aldrig: när jag jag brukade åka buss förbi en skola med en massa ungdomar som gick av där så såg tjejerna ut som trettiofem och killarna som åtta, men de var fjorton. Killarna sätter sej framför en gammal farbror som genast börjar prata med dem. Vart ska ni grabbar, undrar han. Vilka fina spön. Och de svarar så artigt, och konverserar så fint att jag blir på ett soligt humör på en gång. När mannen ska av bussen lite senare så stannar han upp och säger med en suck på bredaste Sheffieldska: Oh lads. I wish I was going wee ya. I used to do a lot of fishing in my day. Så önskar han pojkarna en trevlig dag.

En annan gång är jag på väg hem från kontoret efter att ha jobbat över en rejäl stund. Klockan är runt sju. Längst bak i bussen sitter en kvinna som ser ungefär lika trött ut som jag, och pratar ganska högt i sin mobil. Konversationen är typisk mamma-tonåring med vad jag förstår är enstaviga svar som mamman dessutom upprepar: Hej älskling, det är mamma, vad gör du? Du äter, jaha. Vad äter du? Smörgås, jaha. Hur var det i skolan då? Bra, jaha. Gjorde du nåt spännande? Inte, nehej. Hur gick det på provet. Bra, ja vad bra. Alla rätt! Nu blir mamma stolt. Hur mår du nu då? OK, jaha. Och då, som ett mirakel, skiner hon upp och det blir en lång paus och så säger hon "Hur JAG mår? Du undrar hur JAG mår", upprepar hon glädjestrålande och liksom i chock. Sen säger hon att jo det är bra, lite huvudvärk bara. Och så lägger de på, och hon ler ut genom bussrutan förmodligen hela vägen hem, men jag går av innan.

En vardagsmorgon åker jag med den lilla by-bussen in till stan. Busschauffören blir mer och mer irriterad över bussen framför, som hela tiden stannar lite för långt ifrån busshållplatsen så att han blockerar lite av tvärgatan och får folk att springa ut i trafiken för att kunna gå på vår buss. Idiot, säger han högt. Han viftar med händerna, han svär lite, vänder sej bak till passagerarna för att få medhåll att han framför är en idiot, gestikulerar, blir röd i ansiktet. Så kör han upp bredvid den andra bussen, öppnar dörrarna och påkallar uppmärksamhet. Oj, tänker jag, nu blir det bråk och kaos och otrevligheter. Men förstås, jag borde ha lärt mej mer om den engelska artigheten vid det här laget. Excuse me sir, inleder han, I can't help but noticing you are blocking the side roads off, can you make sure you stop at the right place when you pull up please? Sen kör han vidare och fortsätter med sitt idiotförklarande. En gång såg jag en mycket välklädd äldre dam på ett tåg som pratade mycket artigt med ett taxibolag, men fick beskedet att tyvärr kunde de inte hämta henne vid den tiden. När hon la på sa hon tyst men mycket tydligt: Twat.

Kanske den största och svåraste kulturskillnaden: lika illa som jag tycker om stockholmares sätt att vara otrevliga rätt upp i ansiktet, tycker jag om britternas skvallrande.