Ännu för en 6, 7 år sen sådär kunde jag komma hem vid fem på morgonen och gå upp vid fem på eftermiddagen. Nu kan jag sitta en lördagmorgon och undra hur tidigt det inte är för tidigt att börja dammsuga.
Det fanns en tid när det bästa jag visste var att sitta på en väns balkong med ett kallt glas vitt vin och diskutera politik på kvällarna. Nu är höjden av lycka att byta till rena sängkläder, ta ett långt bad, hoppa i en välstruken pyjamas, dra upp täcket och känna doften av dyrt sköljmedel.
Och när jag var väldigt liten så fanns det få saker jag tyckte så illa om som att vara i skogen bland all sly och insekter. Fortfarande kan jag få ångest vid tanken på alla de små söta nyckelpigor som dog en långsam, plågsam död under det apelsinskal en vårdslös unge kastat i skogen, allt berättat av en sminkad fullgubbe kallad Mulle. Nu kan jag gå sex timmar i skogen och sitta på en sten och betrakta mossa och känna meningen med livet.
6 kommentarer:
Jag känner verkligen igen mig i det där. Förutom att jag nu kan säga livet efter 40 (hur det nu gick till!). Tiderna (och intressena) förändras och det är rätt skönt. Samtidigt är jag glad för att upplevt mycket "av det där andra" också. Var sak har sin tid!
Var han full också eller bara ful?,-), ja man vet ju aldrig här, mycket konstigt folk hade ni i både förskolan och skolan.
Det är så skönt i skogen, just mossa är otroligt vacker, tittade på vår som brett ut sig på ett berg, den stjärnlika ljusgröna och som lyste i solen och den vita laven som de klarröda lingonen vilar på, (lingonen var förresten ovanligt vackra i år och bladen är så fint gröna och blanka), det är jul för mig. Mamma gjorde så fina arrangemang i den stora vackra keramikskålen. Nybäddat i sängen är en lycka och skogens tystnad är skön, när vi kom hem hit så hörde jag bruset och dånet än mer och alla sprängningar från byggen.
Och jag förstår precis om nyckelpigorna, du har och hade en sådan medkänsla för allt och alla, måste vara medfödd för empatin och förståelsen för andra hos dig såg jag innan du kunde gå, du försökte hjälpa och såg alltid var någon behövde hjälp. Till de flesta ungar var det som att prata för döva, de plågade djur själva så det här var väl ingenting.
Där har skolan en uppgift, att träna empati, något går det, men barnen måste mötas av den själva också så det inte bara blir stumma ord.
Och Skullalund åker vi absolut förbi på vår väg till stugan om det är det som ligger ca en mil innan Granlunda på "Tidernas väg":-)
Skullalundanna: Så sant som det är sagt, står dessutom i Bibeln :)
Mamma: Mulle var väldigt läskig tyckte jag :)
Ja, Monica det stämmer. Du är i rätt trakter : )
Skicka en kommentar