lördag 26 maj 2012

Önskerubrik 4 "Mitt bästa minne från barndomen"

Mitt bästa minne från barndomen, det är det Trillingnöten som har önskat.

Det var svårt. Barndomen är så mycket: minnen och känslor och nostalgiskt skimmer, glömska och efterkonstruktioner. Jag minns små intensiva ögonblick som kanske inte är något särkilt fantastiskt, men jag minns dem förmodligen av en anledning. Det finns resor och kalas och långa timmar och lov av lek som förmodligen var de bästa dagarna, men jag minns dem inte särskilt.

Jag minns när jag var kanske två år, kanske tre, och mamma gick vilse i lingonskogen. Jag minns hur pappa tutade med bilen och hur det lät.

Jag minns när jag var fyra och hade en liten mini-kundvagn i mataffären och kände mej vuxen, och att några tanter tittade vänligt på mej och sa någonting snällt, hur jag blev fylld av ilska över att vara liten och inte räknas och kunna gå med kundvagn på riktigt, utan att det liksom såg roligt ut.

Jag var nog i ungefär samma ålder när jag låg på asfalten på gångbanan och vrålade efter eller före ett tandläkarbesök. Jag minns inte riktigt vad jag var arg för, bara att jag var vansinnigt arg. Jag minns den känslan av blind och ren vrede som man inte riktigt får som vuxen på samma sätt, ilska är på något vis alltid aningen filtrerad och blandat med något annat numera.

Jag minns när jag var en fem år sådär och mormor och jag spelade boksavsspelet som var någon enklare variant av Alphapet och jag la ord som bil och blomma och mormor la ordet lastbilschaufför. Just det ordet kommer jag ihåg för jag tyckte att det var ett konstigt sätt att stava det på, och så hade mormor använt nästan alla de små bokstavsbitarna i hela spelet för att få ihop till det. Jag minns hur jag tänkte att sådana ord vill jag också komma på.

Jag minns när jag var sex år och kom hem från lekis och ringde på porttelefonen och mamma inte svarade på ett tag. Kanske var hon i tvättstugan. Jag minns att jag kände en stor oro som var större än mej själv och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så kände jag hur en hand skopade upp den och jag fylldes med förtröstan att vad som än händer så är jag inte ensam, och att allt kommer att gå bra. Den känslan vilar jag ännu i.

Jag minns när jag var kanske åtta år och lågstadiefråken frågade om vi kunde namnen på några svenska tidningar och jag sa “Dagen”, hur hon log på ett hånfullt sätt och lät mej förstå att den tidningen inte räknades.

Jag minns när jag var nio eller tio och vi hade vår första lektion i engelska och jag kunde det engelska alfabetet och läraren frågade mej irriterat varför kan du det? Jag minns den känslan av skam och av att ha gjort någonting fel utan att förstå hur.

Jag minns när jag var elva eller tolv och satt och surade i en stor T-shirt hela sommaren för att min kropp förändrats så plötsligt och jag inte hängde med och en gubbe hade tittat på mina bröst och sagt apelsiner. Tonåren hade jag då tror jag, sen blev jag rätt lill-gammal och ganska vuxen.

Det var den barndommen. Ett bästa minne? Kanske en dag i pulkabacken när jag inte tänkte eller kände eller mindes någonting särskilt alls, bara fart och lycka.

8 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Du kommer ihåg massor från barndomen och de där känslorna...kanske kommer jag också ihåg, men inte tänker på att det är så mycket? Vilken härlig känsla att allt kommer att gå bra förresten. Den är nog den allra viktigaste att ta med sig genom livet!

Elisabet. sa...

U n d e r b a r t beskrivet!

Och Dagen fanns även hemma hos oss. Det hände att jag nästan ville gömma den när kompisarna kom på besök. Ingen annan hade en mamma som var pingstvän ,-)

Monica sa...

Ja det är väldigt speciellt det man minns, du vara bara två år där i lingonskogen och jag ryser än, det gick bra som tur var, jag hörde en bil plötsligt utan ljuddämpare på en skogsstig och gick i den riktningen och kom ut på en väg.
Tandläkaren var förfärlig, han var ökänd, inget jag visste och så skulle just han undersöka ett litet barn, en sundhetsreaktion efter, men det var svårt att ta oss hem:-). Intressant och lite sorgligt ofta det man minns.

Och lärare, fy säger jag bara, de som inte borde vara ansvariga för barn, mötte fröken häromdagen.

Vaknade med ett minne just i morse, 30 år sen, undrar varför sådant kommer upp, drömde trodde jag, men händelsen är verklig, låg en stund och mindes och ryste igen, det var nära till du skulle födas och vi var på väg till mamma och pappa, far din ville stanna vid ett bad han besökt ofta som student, en skogsstig, det låg hundratal ihoprullade huggormar i kanterna i solen, på båda sidor av stigen, jag överdriver inte, aldrig sett något liknande varken förr eller senare, de rörde sig lite av folks steg, vi satte ned fötterna försiktigt och jag undrade om det var lämpligt att fortsätta, tänk om jag blivit biten där, jag ryser och mår illa när jag tänker på det och blir fortfarande arg när jag tänker så vårdslöst det var av far din att gå här. Vi mötte folk från badet som sa det var extremt detta men speciellt för stället och alla tyckte det var obehagligt. Ja idag undrar jag varför jag inte vände, vi skulle upp i det igen på tillbakaväg, en brant stig. Nu vet jag ju också att det är jag som tar hand om kriserna om något svårt händer, då visste jag inte riktigt det ännu. Konstigt att vakna med detta idag och ett barndomsminne det också på sitt sätt, fast du inte var född.

Monica sa...

Och att mormor var så "rolig" att spela spel med, det förstod jag långt senare, men samtidigt visade hon respekt, hon gjorde ingen skillnad utan räknade dig som en jämlike, 5 år, och satte igång och tävlade, tänk vad du lärde dig och så gillade hon allt knep och knåp, hade ett väldigt tålamod (fast hon tyckte det var lite segt att spela med dina kusiner;-)

Steel City Anna sa...

Trillingnöten: Jag har bra minne :) Jag skrev väldigt tidigt, tror det hjälper till att minnas, man har satt ord på det och så minns man orden samtidigt som själva känslan.

Mamma: Ja, det var kanske ett mirakel att jag blev född överhuvudtaget och du med :)

Elisabet: Tack! Jag tror inte att någon av mina kompisar hade en aning om vilken tidning det var, om de inte frågade fröken förstås ...

Monica sa...

Vi hade tidningen i mitt barndomshem också och Uppsala Nya Tidning, mina föräldrar var noga med mångfalden,-), makens föräldrar hade Dagen och han fortsatte prenumerera och än, ett tag förknippade jag tidningen med svärföräldrarna och det var inte positivt för tidningen om jag säger så;-), numera tycker jag det ofta finns mycket intressant att läsa, både världshändelser och om människor som ingen annan skriver om fast ibland kan jag ha en åsikt ungefär tvärtemot men så är det ju med mycket man läser.

annannan sa...

Intressant och väl fångat.

Det där med tidningen väckte ett minne hos mig, när jag nog avslöjade vad man inte röstade på i min familj genom att fråga samhällskunskapsläraren varför man kallade det partiet som stod längst ut på ena sidan för "moderat"... (Jag tror att han hade förklarat vad ordet moderat betyder, och att det var det som väckte frågan. Jag var nog fjorton eller så, så barndomsminne räknas det kanske inte som).

Steel City Anna sa...

Annannan: Ja det är många krockar med omvärlden när man tar sej ur barndomen och hemmet :) Lärare får nog reda på en hel del och behöver vara mogna nog att kunna hantera både ytterligheter och allt däremellan.