En dag i maj

Imorse var det sol och blå himmel och riktigt varmt for första gången på länge. Det doftade sommar, försommar. Grönska och förväntningar. Det kändes i kroppen att nu är det inte vår längre, det är sommar. Men så fort jag sätter mej på kontoret och öppnar fönstret så börjar det ösregna. Det fortsätter att regna, mer och mer och mer. När jag slutar vid fem regnar det kopiöst. Jag går till apoteket och min ännu äldre local pub än Francis Newton - the Swim inn - , och på båda ställena känns jag igen och får en pratstund. På bussen till mitt nya hem pratar en äldre dam ivrigt om allt möjligt. Hon är på besök i Sheffield och hittar inte så bra. Sådant gör att man kan genomlida regnet. Jag tänker det, där jag står och famlar med nycklarna med två jättetunga genomblöta väskor och regn rakt i ögonen så mascaran kletar och det svider ursinnigt och jag liksom ramlar in i farstun och är så matt att jag ser dubbelt. Lite vanlig vänlig medmänsklighet räcker långt.