Den värsta dagen i mitt liv, har Trillingnöten önskat.
Det har varit ganska många svåra dagar i mitt liv. Ingen har
varit direkt värst. Jag har byggt upp en styrka och ett skydd som gör att jag
orkar med det mesta. Jag har inga illusioner. Samtidigt kan jag bli glad av
allt möjligt. Jag lägger märke till att möjligt. Söker en ärlig balans. Är
någonting orättvist och smärtsamt så är det orättvist och smärtsamt. Sen
upptäcker man kanske något om är fantastiskt, och då är det fantastiskt. När
jag frågade maken som gått igenom en stor operation på liv och död om hans
värsta dag och tänkte att han självklart nämner detta, så säger han “när jag
missade en tenta, det var enda gången jag missat en tenta”.
Så är det, livet. Relativt, som Einstein sa.
4 kommentarer:
Ja så är livet, på liv och död, ibland kan jag förstås undra var kraften och styrkan kommer ifrån men är tacksam för den, mycket, det inser jag mer och mer och du långt tidigare, kram:-)
Tror det är en sorts grundinställning och så arv:-), att vila i en hand och att hjärnan är stark, det vill jag forska på, blir efter pensionen:-)
Ja, så är det verkligen.
Nu ska jag försöka grunna på vilken dag som var min värsta.
Jo, det vet jag redan. Det var när jag tog mina grejer och lastade dem på en pickup och lämnade det som varit mitt hem.
Kvar fanns han som var min make i någon månad ytterligare och på övervåningen fanns sonen, då sjutton år.
Ingenting har varit värre än detta, men just då, i den stunden, kändes det helt rätt.
Mamma: Ja, det är många hjärnor jag skulle vilja se in i :)
Elisabet: Ja, ofta är förändringar svåra En dag som jag tyckte var väldigt sorglig var senaste valvakan som jag satt uppe ensam och tittade på, när Luuk ville ge en viss partiledare en macka och den debatt som följde, det sa så mycket om vår tid och jag tyckte att det var en av de värsta dagarna på senare år rent samhällsmässigt. Både på grund av valresultatet och det där med mackan och den absurda ilskan om just detta. Jag tänkte på den dagen innan sånna saker som sjukdomar och operationer jag själv och maken genomgått. Konstigt hur man upplever saker och ting.
Skicka en kommentar