En härlig söndag har det varit. Jag har varit ensam hemma, lagat köttgryta, intagit kaffe med dopp och läst damtidningar. Nu kommer våren snart, stod det. Så var det en väldigt massa tips om hur man kan ta in kvistar och tvinga dom att börja blomma med hett vatten för att låtsas att den redan är här. Pastellfärgade spetsdukar och gula gardiner och ett nymålat rosa skåp kan man införskaffa också, och så sy ett lapptäcke av återvunna sjalar. Sånt behöver inte jag. Det räcker att veta att februari är slut och att det blir ljusare och ljusare. I mars ska jag ta en tur till Botaniska trädgården och leta vårblommor. Jag har redan sett hängen på träden. Februari har varit en snabb månad som vanligt. OS har jag inte ens märkt, engelsk TV är ganska ointresserade. Melodifestivalen däremot har upptagit en del tid men jag måste säga att jag är bseviken iår. Det har blivit alldeles för tradigt. Jag ser mer fram emot Eurovision nu och det ska bli extra roligt att den går i Oslo.
Alla hjärtans dag har kommit och gått, den försenade julfesten med jobbet blev av vid grayhound racing banan, Victoria vill inte att man säger du i onödan, vikingafestival i York piggade upp, mycket TV-tittande har det blivit; Anders och Måns, Sisselas dödssynder, landet brunsås, gamla PLUS avsnitt ... Jodå, det har funnits en hel del att bli glad av i vintermörkret. Och vad roligt att NEO kom vidare igår, det hade jag inte trott! Men om jag redan nu får gissa en vinnare i Globen, så blir det den här ...
Mitt orangea pensionskuvert har kommit men jag har ingen aning om vad det betyder. Jag har en viss summa pengar men jag får bara ut halva den om jag inte jobbar mera i Sverige, då får jag ut hela. Jag struntar i hela saken tror jag. Däremot ser jag mycket fram emot att bli tant och kunna ha sånna här konversationer med andra tanter medan jag nyttjar mitt fria busskort så noga jag kan.
På en större busstation. Fredag eftermiddag. Klockan 10 i fem.
- Hur gick det med Ellas nya skor? - Jo Margaret, det ska jag berätta, det gick inte alls bra. Hon fick så ömma fötter. - Ojdå. - Ja ojojojojojojojojojojojojojoj. SÅ ÖMMA FÖTTER. Ojoj. Vi fick ta en taxi hem från Meadowhall. - Ni kunde väl ha tagit en buss? - Jag vet inte vilka bussar som går därifrån. - Ojoj. det går ju flera stycken. - Gör det? - Javisst. Vart är vår buss nu då? - Ja, visst är den sen. - Jojo, flera minuter. - Ja så är det nuförtiden. Ingen REDA med nånting. - Så kallt det är. - Ja, det är det verkligen. - Titta där kommer buss 41. - Ja titta, den går till stan. - Buss 28, går den till Killamarsch. Det visste jag inte. - Jo, det visste jag. Titta där kommer EN TILL 41. Men ingen 120. Det är ju då ingen reda alls. - nej, och så det blåser. - Ja, det gör det verkligen. 33, vart går den? - Den går inte till stan. - Nehej. Men titta där kommer 120 fast åt andra hållet. - Ja där ser man. Nu är den verkligen sen, 120. - Ja, och det är väldigt kallt. I lördags var det kallt också, när Ella hade ömma fötter. - Vi skulle kunna gå på 120 åt andra hållet och åka runt, det gör jag ibland. - Ja, det skulle vi kunna göra.
Jodå, jag har tjuvlyssnat igen. Något bättre startfält än förra delfinalen, och flera kändare artister: Sibel, Pernilla Wahlgren, Peter Jöback, Py Bäckman. Jöbacks låt är ganska bra. Det kan man nog inte riktigt säga om Jag vill om du vågar. Men det blir nog ändå dessa låtar som går vidare.
Själv gillar jag sånt här BWO-liknande trams jag. Men den kommer nog inte komma särskilt långt.
Peter Jöback då det begav sej ... Snärtigt tycker jag, men kören kunde ju ha övat in låten så de slapp ha notpapprena framme.
Det här är en sån där typisk grå vardagsvakuumdag. En maskin tvätt dunkar i bakgrunden. Himlen är igentäckt av moln som inte kan bestämma sej för om de vill regna eller snöa. Det är inte kallt och inte varmt heller. Tiden räcker inte till att göra nånting vettigt av min dag, men är får lång för att göra ingenting, eftersom jag väntar på att åka till jobbet sådär mitt i eftermiddagen. Sånna här dagar bara sugs upp och försvinner. Det är på nåt vis som att tiden stannar tills jag kommer hem igen. Åtta år, har jag bekantat mej med den där preåkatilljobbetvakuumkänslan. Och kanske jag gillar den lite grand också. Kravlöst, på nåt sätt.
Vi är inne i den andra veckan av fastan. Det tänker man kanske inte så mycket på nuförtiden. En kristen kollega på jobbet fastar faktiskt i ordets bokstavliga bemärkelse - hon intar bara vätska och ingen mat alls. Ungdomarna i min mans församling fastar mer symboliskt genom att ge upp någonting, det kan vara att inte logga in på Facebook på en hel vecka eller att städa extra ordentligt eller att sluta röka.
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid fastan, däremot har jag alltid tänkt mycket på tiden fram till påsken och känt det som en tung period. Snarare än att fasta eller försöka ge upp någonting i mitt liv har jag funderat över prövningen som sådan, prövningarna som finns i livet helt utan att man framkallar dem genom att vara hungrig.
När jag var liten var det en fruktansvärd insikt för mej att människorna ville tortera och döda någon som var god, och att Jesus visste detta. Och nu är jag inte 5 år längre men någon större klarhet i detta har jag fortfarande inte fått. När Jesus säger till Petrus, klippan, efter att han har försökt trösta Jesus att ingenting farligt kommer att hända, "Gå bort, Satan, och stå mej icke ivägen" - är det mej lika obegripligt som det var då. Hur kunde Jesus veta att just de tankarna var Satans tankar, som ville få honom rädd och oförmögen att följa sin plan? Jesus visste åtminstone vem han var och att han hade en plan, uformad av Gud själv, men hur ska vi kunna veta vilka tankar som är där för att pröva oss?
Jesus manar: Vad hjälper det en människa, om än hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Och jag tänker, ännu likadant som jag gjorde när jag var 5, att varför finns det människor som vill få mej att förlora min själ? Och hur ska jag hitta dem - hur ska jag veta. Som femåring löste jag denna tankegåta med att helt enkelt föreställa mej Djävulen som en ond skugga som gick omkring och gjorde människor elaka. Jag var övertygad om att titthålet i ytterdörren på natten var hans onda öga för att det lyste lite rött från belysningen ute vid hissen, och om jag behövde gå upp och kissa på natten så hoppade jag förbi där så att han inte skulle kunna lysa på mej och göra mej dum.
Det kanske är ovanligt nuförtiden, att välja livsväg efter där man behövs mest, men jag har alltid självklart tänkt så. När jag första gången blev befordrad i mitt jobb så var jag inte så pigg på att ändra mina arbetsuppgifter, förrän min chef sa att jag behövs mer på det nya stället - att jag kan göra mera nytta där. Ibland tänker jag att det är lite fånigt att tänka sådär. Att jag borde fundera på min inre dröm. Vad jag vill göra bara för min skull. Sånt där som det är inne att skriva om i kvällspressens helgbilagor. Att om man inte tänker på sej själv först så kan man heller inte hjälpa någon annan.
På sätt och vis står det ju så i Bibeln: Älska din nästa så som dej själv. Det innebär ju att hur mycket man förmår att älska andra hör ihop med hur mycket man älskar sej själv - sitt eget värde används för att mäta sin nästas värde.
En prövning kan kanske vara att förvänta sej en belöning. Jag faller ofta i den fällan i mitt jobb. När det är extra slitigt och jag har gjort allt vad jag kan och lite till, så tänker jag att nånting bra måste hända nu, bara nåt litet litet till det bättre. Och så gör det inte det.
Frågan är då om prövningen är att sluta försöka, eller att försöka ändå mer.
Frågan är hur envis man ska vara, att vara sej själv sann.
Efter Jesus sista nattvard bad han lärljungarna att vaka med honom. De somnade allihop och en av dem förådde honom. Det fick honom ändå inte att vika från sin plan.
Men så var han ju som sagt väldigt säker på sin plan.
Men hur ska man veta att man är det? Och kan det inte vara så, att man som en ynklig människa inte behöver ha någon plan, utan bara kan försöka att hoppa undan den onda skuggan och följa sitt hjärtas röst?
Men så var det ju det, att vem ska trösta knyttet? För prövningar och svek behöver sannerligen någonting mjukt att landa i. Det står det himla vagt om i Bibeln. Ingen går in i väggen i den boken heller. Kanske i den nya norska översättningen?
Genom spårvagnsrutan tog jag dessa foton i eftermiddagens blåa timme. Vi har minsann snö vi också, så det så. Detta är ett stort golfområde i Birley sydost om Sheffield. Här finns även en synnerligen trevlig pub där man kan äta valfri stek med hejdlös mängd grönsaker för 3.99 pund kallad The Fairways. Annars ja, finns det inte så mycket att säga om Birley. Ett litet tegelhus här skulle inte vara fel dock. Det är ett sött litet ställe.
På bilden nedan kan man se spegelbilden av spårvagnskonduktörens huvud, han har tydligen satt sej ner eftersom det inte var så många passagerare att ta betalt av.
Igår hade vi en härlig dag i York där det var vikingafestival. Det var mycket folk och feststämning och York är en av de vackraste städer jag vet. Vi hann med både vikingamuseet Jorvik, lite shopping och ett besök i den stora gotiska katedralen som utan tvekan är den mest sagolika plats jag nånsin besökt. Man får inte ta bilder inuti kyrkan men det är lite grand som att vara inuti en gigantisk spritsad maräng med guldkristyr. Går man hela vägen in i the Chapter House och tittar upp i taket bland alla vackra målningar sitter alldeles i mitten ett litet vitt lamm. Det är extra passande i ett land som detta där fåren tultar runt bland stenrösen i var och varannan by, men egentligen är det symbolen Agnus Dei, guds lamm. Och av alla ornament och skulpturer och fönster så är denna min favorit. Så mycket trevligare än ett kors och så mycket enklare att ta till sej. Vi hade turen att besöka kyrkan just när det hölls mässa och gosskören sjöng verkligen överjordiskt vackert. Skymningspromenaden tillbaka till tåget längs ringmuren var inte sämre. York var sannerligen välsignat vackert i kvällningen när alla turisterna redan åkt hem och vikingarna lugnat ner sej.
Centrala York, The Castle, marknadstorget Sånna här kafeer krylar det av i York Järnvägsstationen - visst är klockan vacker!Vikingar lite varstansJorvik, vikingamuseet där man får åka i ett litet tåg och titta på en mycket välgjord vikingamiljö med dockor som talar fornnordiska. "Hej du!" sa de när vi åkte förbi. Man kan tänka sej att jag gick in i den här affären ja ... Tre våningar julpynt av det vackrare och mer välgjorda slaget. Min man köpte en försenad julklapp till mej, en tomte av Jim Shore, och väntade även tålmodigt när jag var där i en hel timme. Katedralen Ringmuren
Så dåligt tippade jag inte, men som tur var hade jag fel om att Elin Lantos låt skulle gå vidare. Jag är glad för de två tjejgrupperna som gick vidare, men på det stora hela, även för en schlagerfantast som jag, tycker jag att dessa delfinaler börjar bli himla trista ...
Tjuvlyssnar på morgondagens melodifestivalbidrag. Alcazar låter som Alcazar men det är inte en dum låt, det blir nog Globen på den. Och Elin Lanto får nog en Andra Chans med den hysteriskt tramsiga Britneylåten. Och Darin åker nog direkt till finalen med en stånkade typisk Idolballad. Jag hoppas att tjejhårdrocksgruppen går vidare också.
Hur kan jag tro på kärlek får mej att tycka att texten till Handen på Hjärtat är fenomenal, till och med raden "segla min båt utav bark" slår: "Jag har sett hur du kan le, jag har hört dej gråta. Det är alltid svårt att se, kinder som är våta. Hur kan jag tro på kärlek när jag ser unga dö. Jag är ensam mitt i havet, varje själ är en ö."
Fast jo, jag antar att lite charmigt är det också. Det är inget fel på poesi som rimmar. Man ska inte vara sån. Jag säger som Vicki, livet är som ett träd, utan att alls le lite sarkastiskt. Det var bättre förr.
Fame serien var jag helt begeistrad i när jag var liten. Och musikalen såg jag flera gånger. Så jag var ganska uppspelt är den nya Fame filmen kom ut och när jag äntligen lyckades hyra den. Men vilken besvikelse! Helt utan röd tråd, ett hopplock av lösa karakärer utan djup och ursäkter för effektfulla dansnummer utan mening. Amerikanskt sötslisk däremellan och klichefylld moral.
My Best Friend's Girl däremot, som jag hyrde mest för att den verkade vara mycket lättsam och dum och passande för när jag kommer hem koma-artad från jobbet var faktiskt riktigt smart och rolig. Och Music and Lyrics, som verkade vara en typiskt tafatt Hugh Grants film, var både charmig och söt.
Så kan det gå! Nu ska jag bara hyra fåniga filmer.
Tänk det var länge sen men som jag gillade den här bruden när jag var en sisådär 15. Har just börjat lyssnat om på mina uråldriga CD-skivor. Och den här låten, den är himla bra. Jag tror jag har börjat tänka bakåt som något slags skydd, för denna vinter är hårdare än på länge. Iskalla vindar från alla håll. Så det gäller att hitta lä nånstans.
Tänk så glad jag blev när jag hittade ett paket sånna här underbara prinskorvar under brödet i frysen. Det finns inget godare än prinskorv.
Jag tycker inte att jag kräver så mycket av livet och ändå ska det vara så svårt att leva. En prinskorv och normal vänlighet från min omgivning är allt jag begär. Men det kanske är en mer komplicerad önskning än vad det verkar som.
Kommentarer överflödiga. Svenska män är bäst. De kan sina bindor och fnissar inte bort ett viktigt kvinnligt problem. Jisses vad billigt det var, 55 öre för ett paket bindor!
Idag är det Fettisdagen. Semmeldagen. Eller - Pancake Day! Semlor har jag redan gjort så idag gör jag som the English och steker pannkakor. Jag rusade till Tesco efter kontoret och köpte ägg och vetemjöl och mjölk och fick på köpet agera guide åt alla de studenter som hade tänkt köpa färdig pannkakssmet på flaska men inte fick tag på nån för att det hade blivit en sådan pannkaksrusning och inte hade en aning om hur man gör egen pannkakssmet (brittiska studenter är utav det tafattare slaget när det gäller hushållssysslor. Svenska dagisbarn är högst troligen snäppet vassare på detta område). Till och med ägg fick jag fråga om på lagret, folk var helt galna.
Pannkakor är iallafall mycket enklare att göra än semlor ... Men tänk om jag hade haft ett svenskt bageri runt hörnet och hade kunnat gå dit och köpa några tills kvällskaffet. Det hade allt gjort livet lite roligare.
Jag har lyckats göra middag idag med förrätt och varmrätt såhär på en vanlig måndag. Morots- och koriandersoppa samt canneloni. Det kändes super lyxigt. Och gott var det och inte alls jobbigt att göra. Med en kandelaber med vita tända ljus på bordet blev det vardagslyx på hög nivå. Morotssoppan är mitt eget recept som efter några varvs exprimenterande utynnat i detta som jag gärna delar med mej av:
en röd lök
5 stora morötter
2 vitlöksklyftor
en knippe färsk koriander
Saft från en citron
en matsked tomatpure
en halv burk creme fraiche
4 dl vatten
salt och peppar
Skala och hacka lök och morötter. Fräs några minuter i olja. Tillsätt vatten och kryddor samt citronsaft. Koka tills morötterna är mjuka (ca 10 minuter). Tillsätt creme fraiche och tomatpure. Mixa slät.
Gott och nyttigt! Tomatpureen har jag i mest för att få den fina orangea färgen, med bara morötter tyckte jag det blev lite för blaskig färg på soppan.
Jodå, det blidde Alla Hjärtans Dag i år igen. Verkar vara en fruktad dag men jag har mest jobbat med manliga kollegor denna helg. En skulle gå hem och gråta och äta glass och den andra fick nästan en ångestattack när han såg att frukten på Sainsbury's var förpackad i hjärtformade plastlådor. Där går tydligen gränsen för en karl.
Min egen blev iallafall glad för påsen ovan med choklad i och ett traditionellt kort.
Jag fick muminmuggen "kärlek" och Lilla My som jag hintat om och armbandet från Argos. Jag skulle fått choklad också tydligen men det bara 3 praliner kvar i asken när jag kom hem: Citronmousse och Kaffe och Turkish Delight. Som ingen i detta hushåll gillar. Men det kan hända att nån kommer hem med lite röda tulpaner snart som plåster på såren.
Jag fick anstränga mej för att låta bli att köpa hjärtkonfetti och jordgubbar i hjärtplastask. Jag vi inte vara en sån som gillar sånt där krafs. Men nästa år ska jag nog komma ut ur Valentingarderoben och pynta hela huset med röda hjärtbalonger. Varför inte? Jag gillar ju redan schlager.
"Vill vara fri att öppna alla fönster/Känna vindarna som leker i mitt hår/Bara vara den jag är och få välja själv den väg jag går" - kunde inte sagt det bätte själv.
Fast den här raden - Handen på hjärtat, vem kan säga, Att det är sant att ensam är stark, Vem kan mot strömmen av din kärlek, segla sin båt utav bark - skulle jag nog kunna slå ...
Jag kommer missa definal 2 av Melodifestivalen imorrn men efter att ha tjuvlyssnat på en minut av varje låt på Svt:s hemsida så är jag inte vidare ledsen över det. I brist på bättre förslag så hoppas jag att gubbarna nedan skickas till finalen, spela kan de ju iallafall!
Jag läste i en tidning att den nya trenden bland unga kärlekspar är att sätta fast ett hänglås på en bro och kasta nyckeln i vattnet som en symbol för sin kärlek. Denna blogg skriver om det och här är en artikel från Rapport Svt.
Och jag tänker, vill man verkligen ha ett LÅS som symbol för sin kärlek?
Det måste ha hänt nåt med ungdomarna. Dom verkar inte alls vara polyamorösa och annat modernt som det står i Aftonbladet.
Ett lås, det är ju snarare helt medeltida. Kyskhetsbältet och bortgifta kvinnor som ägodelar. Du får lite möbler och spetsar på köpet, härmed giver jag bort min dotter till dej. (Bland annat anledningen till att jag vägrade bli överlämnad av min far på amerikanskt/anglosaxiskt vis utan propsade på att gå nerför altargången tillsammans med den blivande maken).
Eller extremt traditionellt och lite mangrisigt.
"Nu har du skrivit under ditt livstidstraff" flinade prästen till min man när han signerat äktenskapsbeviset.
Då skrattade inte jag.
Ett lås? Ja, jag säger då det. Själv tänkte jag mej en duva, jag hade en sån på bröllopsprogrammet. Någonting vitt och naivt som finns trots allt. Någonting som är hoppfullt. Och som kommer flygande för att den vill.
Sällan har så många människor känt sej så obekväma av så många anledningar på samma gång. Titta bara här:
Fast Madde, eller jag menar Prinsessan eller jag menar Hertiginnan av Gästrikland, hon får i vilket fall som helst till ett litet skämt. Och försöker iallafall lätta upp stämningen. Prinsen också. Men Vickan, hon är talesätten om blickar kunde döda och talande tystnad förkroppsligad.
Stackars stackars intervjuaren. Han sätter händerna på knäna för att riktigt pressa sej ner, ty han är inte av dem som kallar en ambassadör för ambassadören helt naturligt, det är jag ganska säker på.
Ja, sånna här klipp kan man komma över om man av en slump råkar trycka på Bröllopsbloggen på Svts:s hemsida ... Det kan man göra igen om man inte har nåt bättre för sej!
Citat från Sissela Kyles avsnitt om Dödssynderna i SVT från avsnittet om högmod. Om hur hon som barn inte längre ville framträda i roliga timmen för att hon inte ville uppfattas som högmodig. Nej, jag behöver inte vara med, jag är dålig! Men sen gick det över, tillade hon.
Det får man hoppas att det gör. För som Sissela så riktigt påpekade, så är vi alla högmodiga som barn - tänk bara på Lotta på Bråkmakargatan som kan allting och är så fruktansvärt irriterande för sina större syskon. Och sen så blir vi jätterädda för att vara högmodiga.
Sen inser man kanske, att för att våga göra nåt med sitt liv, så måste man vara modig. Men högmodig? Stolthet går före undergång, och högmod går före fall, står det i Ordspråksboken i Bibeln (inressant artikel här). Lite grand som den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Jo, lite högmodig måste man väl få vara också. Men bara lite. Gapa efter lite, lite grand:
Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.
Fick jag välja skulle jag lägga mej till med en härlig finlandssvenska. Fast det som ligger lättast i min mun att härma är allt en knorrig småländska.
Nån stockholmsk dialekt fanns det inget smakprov på så jag spelade in ett eget som jag skulle lägga ut, bara att jag inte har nån aning om hur man lägger upp en ljudfil på bloggen (sparad i wav). Hjälp?
Som jag tidigare nämnt brukar karln i huset sköta mathandlingen. Det har sina risker och ibland kan man t ex få hem ett sånt här monster när man tänkte sej en helt vanlig zuccini. Igår fick vi hemlevererat synnerligen beska apelsiner, som visade sej vara marmeladapelsiner, något jag hittills aldrig vetat om existerar. Och jag tänkte att äta dem kan vi inte, och slänga dem vore ju onödigt, så det blir väl till att göra marmelad. Suck, tänkte jag, där gick den lediga söndagen. Men det gick ju snabbt som attan! Tog högst en timme från besk apelsin till fin burk marmelad. Så detta ska jag göra oftare. Jag använde inte ens pektin eller annat krångligt utan kärnorna som jag lät koka med gjorde marmeladen geleaktig alldeles av sej självt. Jag utgick från detta recept fast hade vanligt socker och i lite mindre mängd än vad det står. Nu fattas det bara lite nygjorda scones och en kopp te så är min kväll optimal.
De beska monstrena ... Koka snabbt och häftigt med vattenOch vips så blidde det en gullig burk marmelad
Norrland. Hotpants. Ukraina-pop. Barfota. Och så en hustler.
Alltså, vad var det som hände igår? Jag har då inte rikigt hämtat mej ännu.
Första låten med Ola kändes väntad och vaggade in mej i en falsk säkerhet. Men sen kom en limeskimrande dansbandsdrottning och sjöng nån slags cool klubblåt. Och sen Ukraina-popen som skulle gå hem i öst. Det kunde jag förstå. Jag började känna mej på banan igen. Men då kom barfota karlar från Eskilstuna i dreadlocks och pep fram en sång om salt. Och efter detta en klängig musikalstjärna helt omotiverat omringad av med en fin omskrivning, ladies of the night, som sjöng om frälsaren. Nej nu, tänkte jag. Nu är det kokta fläsket stekt. Som tur var anlände en helgjuten schlagersjärna med en trevlig ballad. Och så den gamla vanliga hiphoplåten som bara måste vara med i Melodifestivalen nuförtiden. Och sist så fick den utomordentligt charmige fakiren mej att le igen.
Och så chockade Dolph med en sång och dansuppvisning.
Ja, vad ska man säga? Jag är mållös.
Melodifestivalen 2010 blir nåt i hästväg.
Av alla schlagerbloggar som finns att vältra se i vill jag gärna rekommendera DN:s. Motvilligare schlagerbloggare får man leta efter, men roligt blir det.
Igår var det företagsfest på "The Dogs" i Hillsborough som är, ja just det, grayhound racing. Jag lyckades, utan att fatta någonting och planlöst säga olika nummer, vinna hela åtta pund. Det var riktigt roligt! Vi satt i det tjusigaste båset och fick indisk buffe och en egen kypare samt en gubbe som kom och skrev ner våra "bets". Jag kanske till och med går dit igen på egen hand, vem vet ...
Detta är en överraskande utveckling sen förra gången jag var där som nyinflyttad och tyckte att det var det gräsligaste stället hittills. Men då satt jag också i fulbåset och fick äta oljig kyckling i plastkorg och fick fylla i spelkupongerna själv. Och tänkte på svenska regler om djurens rätt i samhället. Men det är väl roligt att springa om man är hund, eller? Skulle det hela vara omoraliskt på nåt sätt kanske? I så fall får jag väl skänka min fulvinst till WWF.
Igår på spårvagnen dök det plötsligt upp en härlig äldre dam som jag brukar se lite då och då på stan. Hon är lite av en kändis. Folk skakar på huvudet åt henne. Hon sjunger alltsomoftast. Och när som då så håller hon en liten predikan för dem som råkar finnas i närheten.
Hon hoppade på spårvagnen för att hon såg två poliser i den. "Hej allihop!", sa hon. "Låt oss alla le mot varandra!"
Folk tittade upp och log lite roat. Damen hade ställt sej mitt emellan poliserna och fick för sej att välsigna dem. Sen sa hon till alla i vagnen:
- Ta vara på våra fina poliser! De är bärare av vattenspannar, att hälla på eldar av hat. Kom ihåg det ni också - bär på vatten, inte eld. Nu ska jag gå av! Ha en trevlig dag!
Tanten mittemot mej sa att hon kände sej lite upplivad, så det kanske låg nåt i det hon sa, den halvgalna predikanten.
Och jag tänkte att för att vara galen, så var hon ovanligt klok.
Det har dröjt ett tag men nu har jag efter 4 år i landet blivit Argos-förtjust. Först var jag väldigt skeptisk, tyckte att det var dålig kvalite, tråkigt och stelt, men det är ju så fantastiskt praktiskt. Man bläddrar antingen i katalogen hemma och beställer för hemkörning, går till en Argos affär och kollar katalogen och beställer och hämtar direkt, eller beställer på Internet att gå och hämta ut själv eller få hemskickat. Det finns allt - smycken, leksaker, möbler och elektronik. För oss som bor i stan utan bil har Argos räddat oss många gånger. Jag har alltid blivit nöjd!
Jag har alltid mest varit fokuserad på möbler och annat smått och gott till hemmet, men nu har jag fått upp ögonen för deras smycken och är himla sugen på den här söta klockan ...
Februari har varit en snabb månad som vanligt. OS har jag inte ens märkt, engelsk TV är ganska ointresserade. Melodifestivalen däremot har upptagit en del tid men jag måste säga att jag är bseviken iår. Det har blivit alldeles för tradigt. Jag ser mer fram emot Eurovision nu och det ska bli extra roligt att den går i Oslo.
.jpg)
