Här går jag runt på barndomsgator. Mina vänner har gift sej, flyttat långt eller kort, fått barn, köpt hus och hund. Sandlådorna är tomma och alla har Dramaten. Nåja, någon idyll var det kanske aldrig, men jag sjunger ändå på denna gamla pärla.Texten är en fantastisk samtidsskildring (då den skrevs) för övrigt.
3 kommentarer:
Ja sånt är livet och den här lyckliga gatan var min ena brors favoritsång;-)
När vi för tre år sedan besökte Malå, då kände jag det ungefär likadant.
Alla människor som fanns där på gatan när jag växte upp, var antingen döda eller hade flyttat eller satt på ett ålderdomshem.
Barnen - mina klasskamrater - fanns till viss del kvar, men många var förstås på annan ort.
Det var som att gå omkring i en kuliss .., husen var någorlunda sig lika, men innehållet förändrat.
Det var en väldigt underlig känsla.
Man var hemma, men ändå inte.
Mamma: Det är en bra sång med vemodig text :)
Elisabet: Det var bra beskrivet!
Skicka en kommentar