A long and rainy day

Efter regn kommer solsken.

En vän till mej gifter sej idag. Jag hoppas det blev fint. Kunde inte infinna mej ikväll på grund av jobb vilket är tråkigt.

Bröllop förändrar människor. Alla förberedelser innan, hur den lugnaste av människor blir fylld av nervositet och kärleksrus. Intressant. Det hände mej också. Månaden innan mitt bröllop pratade jag bara om vigselrelaterade saker. Vad ska vi heta i efternamn, vilka ska komma, vilka texter ska vi ha, vilken mat, scheman skrevs, bordplaceringen ägnades timmar. Flera kvällar satt jag och skrev placeringsskyltar med kalligrafi i oilka färger. Jag tänker tillbaka på mej själv och ser liksom en annan människa för en stund. Det verkar gälla nästan alla som står inför giftermål, både folk som gifter sej med religiös innebörd och borgerlig vigsel. Det är någon slags inneboende ritual som bara kommer fram. Nästan alla höggravida blivande mammor verkar också börja städa garderober och köksskåp och pyssla. Bygga bo, göra fint. Vad gör karlar? Min egen förstod nog inte förrän under just själva vigseln att nu gäller det. Han var blek och skakade som ett asplöv.

Det har varit en särdeles kall och regnig dag. Det regnade på vår bröllopsdag också. Kyligt och grått, inatt sov jag i fleecepyjamas och började längta till julen. Jag är inte mycket för sommaren. Älsar våren, älskar hösten. Upptrappningen, de små tecknen på förändring.

Det har varit en ofantligt stressig vecka men nästan ingen sömn och ingen paus. Ändå har det funnits små ljusglimtar. Pratstunder på lunchen, kollegor som bryr sej om. Idag fick jag extra potatisklyftor till min lunchmacka av den söta tanten på smörgåsstället. There you are my love, you will enjoy that! När jag köper kaffe undrar ägaren om det är mycket nu. Han säger att tre dagar i rad har han sett mej rusa förbi hans kafe med tre telefoner och en liksom jagad blick, extremt tidigt på morgonen. En av mina kollegor erbjöd sej att ta ett av mina nattpass och jag kände att jag måste utnyttja tiden till max för att jobba igen nu när jag fick chansen och har varit på kontoret vid sju. Maken har varit snäll och gått upp tidigt och kört mej och han brukar släppa av mej just vid kafeet. Jag tänker på hur viktigt det är att bli sedd, att det kan betyda något att en så gott som främmande människa (köper förvisso kaffe där rätt ofta) kan lägga märke till hur man har det, sådär på ytan.

Jag funderar på hur jag hanterar stress och som alltid jobbar jag väldigt bra och effektivt i pressade situationer och dagarna på kontoret när jag faktsikt kan ta itu med sånt som är mitt väsentliga jobb utan för mycket extrapass (som jag också tycker om men inte i kombination med allt annat och när man ska storhandla, hantera epilepsianfall och vara chef samtidigt med tre telefoner ljudligt och oändligt plingande). Jag känner mej mindre stressad nu efter långa dagar på ett och samma ställe än om jag hade jobbat natten och gått hem en timma tidigare. Intressant hur hjärnan och kroppen reagerar. Jag mår allra bäst av att jobba hårt och länge och få slutföra en uppgift, sen få en kort paus för återhämtning. Så har jag varit ända sen jag var liten. Förstod aldrig varför en lektion slutade innan man var klar. Däremot att jobba långa pass och veta att att andra uppgifter ligger och väntar, det är det som hotar att ta knäcken på mej.

Nu är det värsta över. Jag är genuint tacksam att jag lever, är vid sans och för att det finns söta smörgåstanter.