En resa

Semester. Helg i Sverige. Tvära kast.

I torsdags kväll nästan somnade jag på bussen hem från ett 34-timmars pass men lyckades snubbla av vid rätt hållplats men märker något förvånad att halva ansiktet är liksom förlamat, eller snarare att jag inte har nån känsel i det. Jag ringer maken och säger att du måste komma och möta mej, det är en liten stig genom skogen fram till huset och jag får en vision om hur jag ligger där under en buske. Han kommer springande och närapå släpar mej hem. Jag dricker kaffe och sitter i soffan i tre timmar och äter en hel vitlöksbaguette från Tesco. Sen känner jag hela ansiktet igen, och börjar packa för min Sverige-resa och svarar på min mammas sms att jodå, allt är klart men jag hoppas att jag vaknar bara, och det hoppas jag helt ärligt. Jag stänger av jobbtelefonen och lägger den i en byrålåda. Det känns härligt. Sen somnar jag.

Vaknar, det gör jag. Maken gör frukost. Jag diskar, dammsuger och tvättar. Tittar mej i spegeln och tänker först att vem är det där, för jag ser tuffare ut än jag känner mej. Det var nåt nytt, det brukar vara tvärt om.

Får skjuts till stationen. Maken vinkar av mej och smsar något oroligt under tågresan. Det är kastvindar och ösregn. Har jag satt mej på rätt tåg? Jodå, den här resan kan jag göra med förbundna ögon. Hela tiden tänker jag att jag kanske bara har drömt att jag ska resa till Sverige. Att de ska säga vid incheckningen att nejmen idag ska du vara på kontoret. Det har gått i ett. Flytten, arbetsdagarna, jourerna, i en dimma. Väl vid gaten kvicknar jag till, dricker kaffe i mängd så att jag börjar se ut som Madeleine på ögonen, småpratar med en annan tjej som reser ensam och också heter Anna, shoppar i alla affärerna, sätter mej i en massagestol bakom en palm och börjar skratta för att det kittlas, överväger att inhandla en kakburk med The Queen's ansikte över hela framsidan och funderar på ett glas vin men tänker att jag kanske blir berusad och inte får gå på planet.

Sen är det världens självklaraste sak att vara i Sverige. Inprogrammerat i cellerna. Hej Greta Garbo, hej Björn Borg, hej ljusa kvällar och hej all rymd som bara finns och är full av granskog. I fem minuter spritter jag till när någon pratar "de talar svenska!" men snart har jag vant mej vid att detta är fullt normalt i Sverige. Några gånger beställer jag saker och ting med ett Skulle jag kunna be att få men snart ska jag väl bara bröla fram vad jag vill ha och inte le och gärna tränga mej lite i kön också. Jag känner mej som kusinen från landet fast Sheffield är en så stor stad. Jag har inte det där hårda skalet längre som Stockholm kräver. På många sätt är det en lycklig insikt.

Det ösregnar så mycket att jag vaknar av det hårda smattret tidigt i ottan och läser alla tidningar i min närhet. Förvånas över hur mycket sportjournalister och de som skriver om kungligheter har gemensamt: Att skriva mycket om lite, med massvis av spekulationer och översvallande hyllningar och stora känslor. I en av kvällstidningarna finns en idrotts-psykolog inklippt med tips om hur man ska komma vidare efter EM-förlusten. Ha perspektiv, står det. Ingen har dött eller blivit skadad. Ditt liv fortgår utan förändring oavsett fotbollen.

Det skiner upp i kvällningen. Jag plockar lupiner, denna planta som man i England får köpa för dyra pengar i kruka. Jag har glömt hur mycket plats det finns. Jag har inget som helst tidsbegrepp. Två dagar i rad har jag inte varit ledig sen i slutet av april. Nu känns det som att jag ska flyga tillbaka igen imorgon. Jag försöker andas lite och ha perspektiv. Livet fortgår. Aldrig mera jobbstressa mej till en ansiktsförlamning.