Söndagsvila. Det mesta är packat av flyttlasset, och en hel del lassande är också överstökat. Det slår mej när jag sitter här i en ganska tom lägenhet, den som vi snart ska lämna, med ett par gafflar, handdukar, en halvdan kaffebryggare och några tekoppar, att det finns inget direkt som jag saknar. Alla de saker som vi har flyttat på, behöver jag egentligen inte. Det känns lätt och vilsamt att sitta här i soffan och veta exakt vad som ligger kvar i lådorna just nu. Jag har aldrig varit särskilt fäst vid saker, men nu känner jag det på riktigt, vad viktigt det är med frihet för mej. Något stort hus skulle jag inte vilja ha.
Den här veckan har jag mest varit ledig och hemma, traskat runt i mjukisbyxor och yllesockor, packat och städat, dammig och hängig. Efter några dagar blev detta väldigt tillfredsställande. Jag fick riktigt tvinga mej ut, världen var alldeles för surrig och stressig, jag klarade av max en timme i stan och jag lämnade alla telefoner hemma, vilket i sej var vansinnigt skönt. Igår glömde jag till och med att sminka mej. Jag tänkte på detta, hur fort man vänjer sej vid någonting annat och blir, ja nästan en annan människa. Imorgon åker obekväma kontorskläder på, spetsiga skor och min sedvanliga turkosa ögonpenna, den som jag känner mej naken utan men just glömt bort helt. Inga telefoner blir tre telefoner som alla ringer oupphörligt och väskan med scheman och kalendrar måste följa med mej varje steg. Kollegor har förvarnat om stressen som väntar. När jag ser det framför mej är det som om jag ser mej själv utifrån, som en bekant jag ändå känner ganska väl. Min första tanke var att försöka rusta mej för veckan som kommer, förbereda mej på något sätt, men jag förstår att vad jag istället gör är att ikläda mej en roll som klarar av det, skild från mej själv. Jag kommer liksom bara att kliva i den, imorgon bitti klockan åtta. Om jag sedan kan lära mej att kliva ur den klockan fem, så vore det nog mycket nyttigt.
Jag undrar hur många vi är, som lever livet på det här viset. Jag känner mej lite som den där soldaten i Skavlan.
3 kommentarer:
Fint beskrivet det där, de egna rollerna som bekantingar till ens riktiga jag.
Man behöver en paus från dem ibland för att se dem tydligt. :)
Socktrollet: Tack och välkommen :) Ja, så är det nog, det är viktigt med pauser.
Bra och klokt beskrivet!
Skicka en kommentar