Kulturen, den heliga

Jag tyckte mycket om Tom Alandhs dokumentär om Dorotea, men hans dokumentär om Tensta, nej där satte jag kaffet lite i vrångstrumpen.

För det första säger han att nästan ingen har varit där. En förort som man åker förbi. Hur vet han det? Det är ett sådär typiskt vänsterromantiskt sätt att inleda en dokumentär på. Det hade väl varit mer passande att säga det om Dorotea, för vem, verkligen vem, har varit där? Redan nu efter 52 sekunder av dokumentären är jag lite irriterad.

Sen visas naturligtvis betonghusen, gråblötrandiga med parabolprydda balkonger och jag tänker att så fördomsuppfyllande förutsägbart. Som kontrast till detta visas en leende skuttande jätte-exalterad gospelkör för att vi förvånat ska tänka att jomen titta där, så trevligt de ändå kan ha det, de små liven.

Irritationsnivån stegras.

En maroccansk mamma lagar maroccansk mat. Närbild på detta exotiska förehavande. Sen en lång intervju med en förvisso mycket trevlig kvinna som lär kvinnor att sy och prata svenska.

Och så en blick in i konsthallen, som är tom, fast den har konst som inte är komplex, alltså enkel, så att även tensta-borna kan förstå den. Det förklarar den med klarast brytning av alla, den engelske konsthuschefen. Han står trots det inte och syr och läser högt för lärarinnan för att riktigt komma in i samhället. Är inte det intressant?

Till sist måste man ha med den obligatoriska frågan som politiskt korrekta program alltid måste ställa, helt utan egentlig föränkring i nånting: Känner du dej som svensk? Och svaret blir ett vänligt 'nja, alltså mina föräldrar är ju från marocco och jag har ett maroccanskt utseende' - men helt säkert måste ju personen tänka att vad ska jag svara på en sån fråga.

Jag tänker på vad jag skulle svara om nån skulle fråga mej om jag känner mej engelsk nu, såhär efter fem år, talandes flytande engelska och allting - jag skulle tänka att nej, vad skulle det vara bra för? Och hur skulle det gå till? Jag är ju inte engelsk. Jag firar midsommar och jul på julafton och inte på juldagen. Det vill jag inte ändra på. Måste jag det? Men jag trivs här, jag gillar england. Är det fel svar?

Och visst är det guligt med alla dessa statliga verksamheter där folk kan spela xylofon och måla sina livsberättelser (detta är så typiskt svenskt som det bara kan bli), men är inte detta aningen nedlåtande? Är det detta som pengarna ska gå till? Nej, jag tänker i mitt stilla sinne, att stäng ner konsthallen och öppna en pub, en chokladfabrik, vad som helst, där man kan få visa sina kunskaper och utveckla andra färdigheter än att sy paljetter på små små väskor medan man lär sej svensk grammatik.

Aldrig nånsin har jag mött nån med någon typ av handikapp som gärna vill spendera mer tid på kommunala dagcenter målandes med vattenfärger tavlor i det oändliga för Öppet Hus - de vill ha ett jobb, ett riktigt jobb, som man får betalt för, må det så vara att mala kaffebönor eller sortera sopor, hellre det än nåt pseudogöra. Jag tänker mej att istället för allt detta härliga skapande kanske nån vill arbeta med fysik, eller ekonomi, eller plattläggning, eller vård och omsorg, eller nåt annat som inte är så där kulturulligulligt. Det kanske inte skulle kosta pengar att bedriva en sån vekamhet, kanske skulle den istället alstra pengar? Men som sagt, då hinner man kanske inte måla sin livshistoria.

Jag tänker mej den här dokumentären om min integration i Sheffield. Hur de zoomar in en bild på min röda dalahäst. Visar hur roligt jag har det när jag utvecklar mina medelmåttinga talanger i xylofonspelandets konst, och sist, medan jag lagar en stor portion köttbullar med lingonsylt, frågar mej om jag känner mej engelsk, och om jag har röstat i kommunvalet. Och om jag sa ja, så skulle detta vara någonting fantastiskt.

Som avslutning skulle de visa mej på en typiskt engelsk pub där jag och mina svenska vänner sjunger små grodorna och engelsmännen vid baren ler kulturomfamnande.