Sista septemberdagen

En favoritmånad rent årstidsmässigt men innehållsmässigt en av årets värsta månader. Ett enda långt maratonlopp på helspänn. Oktober har potential att bli ännu värre, men jag har lite semester inbokad som jag tror blir livsviktig. Jag hämtar kraft med långa skogspromenader närhelst jag har en dag ledigt, eller en promenad i botan om det bara rör sej om några timmars paus. Keep calm, carry on.

Ungefär såhär har jag känt mej i september - ett grått, torrt löv

Oas i kaos

En nyfiken typ

Extremt tam och trevlig är den här ekorren. Först skuttar han upp i trädet och hoppar sedan närmare och närmare kameran, innan han tar fram ett äppelskrutt han måste ha gömt i en klyka och lugnt börjar kalasa. Världens sötaste!

Rosa höst

Höstens färger är gult, rött och orange? Nej, tidig höst så är det mycket som är rosa, har jag upptäckt.

Sista höstanemonerna

Ljusrosa höstcyklamen - ser ut som små aliens tycker jag

Fantastiskt vacker ljung

Neon-ljung!

En av de sista rosorna

Höst i trädgården

Hortensian håller igång. Har med handen så man kan se hur gigantiska de är. Annars är det mest grönt och grått nu såhär innan de flammande färgerna riktigt börjat.

Månadens blomma

Bukett efter bukett med astrar har det blivit. Vackra och billiga. Här är det två buketter tillsammans som börjat bli lite risiga men får nytt liv ett par dagar till i en temugg.

En gammal vana

Jag har bestämt mej för att börja teckna igen. Hela min barndom och tonår höll jag på en hel del med detta. Timmar förflöt, bara uppslukades av själva bilden. Plötsligt en dag bara slutade jag. Jag har inte tecknat eller målat en enda bild på mer än tio år. Men nu i veckan stod de där och väntade, blyerts och färgpennor och ett fint ritblock, på John Lewis. Lusten liksom kom rinnande tillbaka som en liten slingrande bäck. Maken blev första motivet. Han blev så till sej att han ramade in alstret. Det var fin uppmuntran, men jag har blivit ganska ringrostig. Men den välbekanta lugna känslan fanns där, som stänger ute världen. Kanske har jag inte varit i så stort behov av det, förrän nu.

Bussberättelser

Som jag tycker om att åka buss. Tur det, för många veckor åker jag över hela Sheffield på möten och till olika skift. En lördag morgon när jag är på väg i ottan till extrapass kliver tre pojkar på dubbeldäckaren lastade med hinkar, nät och fiskespön. Jag skulle tro att de är i högstadie-åldern men det vet man aldrig: när jag jag brukade åka buss förbi en skola med en massa ungdomar som gick av där så såg tjejerna ut som trettiofem och killarna som åtta, men de var fjorton. Killarna sätter sej framför en gammal farbror som genast börjar prata med dem. Vart ska ni grabbar, undrar han. Vilka fina spön. Och de svarar så artigt, och konverserar så fint att jag blir på ett soligt humör på en gång. När mannen ska av bussen lite senare så stannar han upp och säger med en suck på bredaste Sheffieldska: Oh lads. I wish I was going wee ya. I used to do a lot of fishing in my day. Så önskar han pojkarna en trevlig dag.

En annan gång är jag på väg hem från kontoret efter att ha jobbat över en rejäl stund. Klockan är runt sju. Längst bak i bussen sitter en kvinna som ser ungefär lika trött ut som jag, och pratar ganska högt i sin mobil. Konversationen är typisk mamma-tonåring med vad jag förstår är enstaviga svar som mamman dessutom upprepar: Hej älskling, det är mamma, vad gör du? Du äter, jaha. Vad äter du? Smörgås, jaha. Hur var det i skolan då? Bra, jaha. Gjorde du nåt spännande? Inte, nehej. Hur gick det på provet. Bra, ja vad bra. Alla rätt! Nu blir mamma stolt. Hur mår du nu då? OK, jaha. Och då, som ett mirakel, skiner hon upp och det blir en lång paus och så säger hon "Hur JAG mår? Du undrar hur JAG mår", upprepar hon glädjestrålande och liksom i chock. Sen säger hon att jo det är bra, lite huvudvärk bara. Och så lägger de på, och hon ler ut genom bussrutan förmodligen hela vägen hem, men jag går av innan.

En vardagsmorgon åker jag med den lilla by-bussen in till stan. Busschauffören blir mer och mer irriterad över bussen framför, som hela tiden stannar lite för långt ifrån busshållplatsen så att han blockerar lite av tvärgatan och får folk att springa ut i trafiken för att kunna gå på vår buss. Idiot, säger han högt. Han viftar med händerna, han svär lite, vänder sej bak till passagerarna för att få medhåll att han framför är en idiot, gestikulerar, blir röd i ansiktet. Så kör han upp bredvid den andra bussen, öppnar dörrarna och påkallar uppmärksamhet. Oj, tänker jag, nu blir det bråk och kaos och otrevligheter. Men förstås, jag borde ha lärt mej mer om den engelska artigheten vid det här laget. Excuse me sir, inleder han, I can't help but noticing you are blocking the side roads off, can you make sure you stop at the right place when you pull up please? Sen kör han vidare och fortsätter med sitt idiotförklarande. En gång såg jag en mycket välklädd äldre dam på ett tåg som pratade mycket artigt med ett taxibolag, men fick beskedet att tyvärr kunde de inte hämta henne vid den tiden. När hon la på sa hon tyst men mycket tydligt: Twat.

Kanske den största och svåraste kulturskillnaden: lika illa som jag tycker om stockholmares sätt att vara otrevliga rätt upp i ansiktet, tycker jag om britternas skvallrande.

The small things in life

Är det något jag är kräsen med så är det val av kalender. Just nu har jag en illrosa istället för de tråkiga svarta företaget köper in. Nåt roligt ska man väl få ha. Jag har för mitt personliga liv dock efter moget övervägande och misstänksamhet övergått till att använda kalendern i min mobil - det är inte mycket till liv numera, det enda som jag egentligen behöver komma ihåg är sjukhusbesök, tandläkare och datum för räkningar. Meningslöst att ha en fin kalender till sånt. Annat var det på universitetet, "fest", kunde det stå. "Pub efter tenta". Namnet på en karl kanske. "Tjejmiddag". Those were the days.

Hursomhelst, på jobbet vill jag ha en riktig papperskalender att skriva ner allt i. Dessutom under alla oändliga telefonsamtal brukar jag klottra stjärnor, blommor och ansikten. Nu har jag hittat den perfekta kalendern för 2013: The Dodo-Pad. Kolla in den här sidan med mer fantastiska prylar. Gott om plats, tydliga datum och en hel sida att "doodla" på. Hurra!

Lördagkväll

Kommer hem efter kontoret, sent möte, kvällspass, nattpass, morgonpass, dagpass och eftermiddagspass, slängde mej på soffan en stund och drack kaffe och sen, för det var en solig och fin dag idag, springer jag ut igen hela vägen nerför backen och uppför en annan och in i botaniska trädgården och där för första gången på hela veckan tar jag ett djupt andetag, lite försiktigt för man vet inte riktigt vad som kan komma ut, ett avgrundsvrål kanske, hysteriskt skratt eller förtvivlad gråt, men det blev bara helt vanlig luft. Jag tittar mej omkring nästan som om jag vore nyvaken. Träden är ännu gröna men det är en mild, guldig ton över kronorna. En tjej sitter och stickar på en bänk. En mamma och dotter matar ekorrar. En man sitter och läser. Det är så lugnt och tyst.

Sen måste jag handla lite mat och går in på Tesco som är helt smockfullt av studenterna som just har börjat terminen igen och står i klungor och diskuterar pizza och är i vägen och köper flyttlådsstora boxar med öl och jag känner mej som hundra år där jag köar med min ekologiska mjölk, kvisttomater och äppelpaj och frågar efter blompåsar.

Imorgon väntar mera jobb, och ännu mera jobb, men sen ska jag ha ett par dagars semester. Jag provar ännu ett djupt andetag - bara luft. En liten viskning om att det kanske går att andas igen. Skuggorna har för övrigt slutat att hemsöka mej.

England på riktigt

Man har inte upplevt England på riktigt förrän man har varit i ett litet kafe ute på landsbygden där inredningen är från 50-talet (inte chict Södermalmsfemtiotal utan verkligen möbler som stått och skavt sen dess) och hela menyn består av pommes frites, chips. Chips och ägg. Chips och ost. Chips och bacon. Chips och sausage. Chips och vita bönor. Chips, vita bönor och ägg. Chips, ägg och bacon. Chips och fiskpinnar. Underbart! Lägg gärna märke till skorna hängandes till höger som är till salu, sådär utan vidare.

Through the woods

Från Fulwood till Ringinglow. En av de vackraste delarna av Sheffield Round Walk. Och ser du en skylt som det står "Rough Terrain" på, följ istället "Easy walking trail". Även om du ser pensionärsgäng i den tuffa terrängen. De är nämligen stålpensionärer som kan svinga sej i lianer, skutta över bäckar på hala stenar och gå på broar av stockar över till andra sidan.

Svårare än såhär blir inte terrängen på stigen jag valde denna gång.

Kor och får var snälla som tur var!

Shepherd Wheel

Lycklig upptäckte jag en helg att man numera får gå in och titta på Shepherd Wheel i Whiteley Woods. Gratis, välskött och jättetrevliga guider. Här har det gjorts knivar sedan 1500-talet. Omgivningarna är dessutom vackra att promenera i.

"Long before Sheffield became known worldwide as "Steel City", skilled craftsmen at Shepherd Wheel relied on water power to drive their equipment".

Som det såg ut på 1700-talet

Och så här ser det ut idag.