Höstvemod

Skymningen kommer tidigt
jag har inte hunnit med, utan sitter stilla i mörkret och överraskas
Ända långt in i matrummet kan jag se i lägenheten snett mittemot över gården, och där brinner det ett värmeljus på en röd duk
På min TV flimrar en DVD-meny med sju avsnitt av Frasier, som jag inte förmår att välja mellan
Och jag tänker att mellan människor är det krångligt, nästan snårigt som i en björnbärsbuske
och där ska man marchera fram, fort och stadigt
inte konstigt då ibland, att man fastnar framför en TV-ruta
och inte ids ens att trycka på 'OK'
utan försiktigt fokuserar på ett värmeljus i det mjuka mörkret
i hopp om att hinna ikapp

Händelserika augusti ...

Födelsedag, chokladtårta, the river Mersey, Beatles, champagne, frukost på sängen, promenader, krusbärssylt och gröna tomater, valrörelse, hösttecken och Bank Holiday - Augusti!

Favoritklänning

Ingen vill kanske veta vart jag har köpt min klänning men jag säger det iallafall, i en av Liverpools många Beatlesaffärer. Väskan köpte jag på Beatlesmuseet. Mycket nöjd är jag med dessa inköp! Och 2004, vilka minnen den där låten håller inkapslade. Och stämmer himla mycket bättre nu än då.

Bank Holiday = tid att laga mat!

Just nu lagas det stor engelsk frukost. I lördags hemgjorda hamburgare (min tid på McDonalds var aldrig förgäves, jag gjorde aldrig lika goda hamburgare innan min månad som quarter pounder ansvarig). Och så bakad potatis med skagenröra och sallad till lunch. Ska du inte baka nåt, undrar maken. Men se det, det har jag ingen lust med. Istället ska jag tillbringa resten av denna lediga måndag med en av de här badbollarna från Lush.

Knäckebrod, rena hälsokosten!

Saker man köper i hälsokostaffären i England:

• Öronljus, beroendeframkallande.
• Lutein, för friska ögon.
• Jättenattljusolja, för hormonbalans.

Och så knäckebröd, för, ja, hemlängtansymptom.

Sen blev knäckebrödsmackorna kanske inte så hälsosamma med smör och prickig korv, men det var ju inte syftet heller. Det kändes hälsosamt bara detta att ha köpt det i en hälsokostaffär, det tycker jag räcker.

I ett möte med en dam med förståndshandikapp så kom jag att omvärdera hur man ser på sin hälsa. Jag hade fått rapport om att hon hade väldigt svårt att gå, ens korta sträckor, från de som stödjer henne. Jag hade tänkt mej att vi skulle riktigt tänka igenom detta, hur det skulle kunna bli bättre, kanske använda sej av nåt hjälpmedel. Men när jag inleder frågan svarar hon istället sakligt:

Jag har ju väldigt små ben. Men dom fungerar!

Och så är det ju. Har man små ben kan man inte gå särskilt fort, eller långt, men man kan gå så mycket man kan. Och det behöver ju inte alls vara ett problem.

Damen tillade att även hennes armar, öron, ögon och huvud fungerar, och det gör det ju inte på alla menade hon. Hon var särdeles nöjd med det.

Så skulle man kanske försöka vara.

Hurtighetsbrist och gamla industribyggnader

Om jag hade varit lika hurtig som min man, ja då hade jag också kunnat ha sånna här fina bilder på min blogg. Men då måste jag springa flera mil varje morgon. Jag håller mej till stadspromenader, men som tur är kan jag ju titta på hans bilder ... Igår höll jag mej till att gå runt i min närhet och ta kort.Området där jag bor nu i Devonshire Green såg för ett femtiotal år sen ut ungefär såhär ... Ett stort industriområde byggt för några hundra år tillbaka sen, framträdande inom stål och en av anledningarna till att det bombades under andra världskriget och att man till slut bestämde sej för att anlägga en stor park och ett stort bostadsområde här efter att området lämnats öde under lång tid. Några gamla byggnader finns kvar, en skarp kontrast mot det nya, och gapar sorgset tomma. Men ganska vackert ändå! Flera av dessa är så kallade Listed Buildings, och får inte rivas, som till exempel Beehive Works ovan.

Höst på riktigt

Hösttecken: Ösregnet riktigt rinner på fönstrena. Det är kallt och jag behöver tofflor inne. Och igår tog jag det här fotot, på gulnande lövträd i parken ...Nu börjar den, varm choklad-drickartiden, stora koppar te-perioden, halsdukarnas, kängornas och ullkappornas tid, toffee apples, kanelstängernas, höstmarknadernas, de varma skumbadens och rotfruktgrytornas tid - och JULENS! Igår såg jag julpapper, julpresentpåsar och julkort till försäljning på the Moor ...

Bank Holiday Weekend

Sovit oroligt. Äter vårrullar till frukost. Jourtelefonen är tyst, men den blotta existens gör att jag känner mej hjälplöst ofri. Behöver gå ut på stan för ett par ärenden, men har ingen lust egentligen. Luften är iallafall blå, hög och klar. En promenad vore kanske inte så dumt. Det är Bank Holiday Weekend så jag har ledigt tre dagar i rad. Det är skönt. All städning och strykning kan lugnt vänta till imorgon, eller till och med måndag. Jag tror jag ska spana lite efter julpynt också ...

Nu köper vi oooost ...

Speciellt för Elisabet: Mera HippHipp!

Den entusiastiska hejarklacken. Så kunde jag känna mej ibland som personlig assistent. Man försökte liksom alltid entusiasmera i det lilla, ibland in i absurdum.

Hösttecken

Idag när jag gick hem från jobbet blev jag alldeles kall om nästippen. I augusti! Detta bådar inte alls för en trevlig, solig höst med hög och krispig luft. Ren kyla var det. Och höstkappan har redan behövts användas. Och sjal.

Nu ligger det utlandsröstkortet i en röd engelsk brevlåda. Jag fick övertala en kollega på jobbet att vara vittne när jag klistrade ihop det och skriva sin namnteckning på kuvertet. Och varför jag brydde mej om att rösta i Sverige, när jag inte bor där, kunde hon inte alls förstå.

Ingen av dessa får min röst iår. Heja Gudrun!

Saker som man klagar på ...

Roligt!

Frasier

Jag har alltid haft en förkärlek till sit-coms. Inte till alla, men till sådana som har en relativ intelligent manusskrivarstab och bra skådespelare. Frasier till exempel, tycker jag har detta. Och det är så skönt att bara slänga på ett avsnitt för att lugna ner sej med. Mitt drömjobb skulle verkligen vara sitcom-manusskrivare. Undrar om man kan utbilda sej till det? Eller så ska man bara skriva ett brev till Hollywood ...

En tisdag

Ett kakfat med sju sorters kakor som ingen äter av förrän efter mötet. Försynt. På väg ut.

Gå hem med famnen full av köpepizza.

Jourtelefonen.

Människoberättelser av det sensationella slaget.

Förhållning.

Maktens språk.

Undanglidning.

Svarta finbyxor och blus. Rollspel. Kostymer och utklädningskläder.

Människor som förvånar, som gör en häpen och besviken, eller skiner alldeles guldgänsande när man minst anar det. Som när man säger i Sheffield You're a star när nån gjort nåt extra, nyttigt fint och hjälpsamt. Stjärnor.

Livet som alltid kan ses från så många vinklar. Varje historia har en regnbåge av ansikten.

Att lyssna med magen.

Styrka vällande inifrån.

Och det är bara tisdag ännu.

Det lilla ljus jag har, ja, det är sånt som man får fokusera på. Den sjöng jag ofta när jag var liten. Ain't gonna make it shine, just let it shine.

Höst?

Ett regnigt Sheffield sett från tågstationen. Och på balkongen har bladen vissnat. Det verkar vara höst ...

English Breakfast

Engelsk frukost och Svenska Dagbladet. Två koppar kaffe. God söndagmorgon!

Lärdom

För ett par år sen stöttade jag en autistisk man flera gånger i veckan. Han älskade att stryka kläder, liksom som ångestlindring och säkert på grund av andra praktiska skäl också. Och det var ett mycket bestämt mönster som skulle följas varje gång - räkna alla byxor, räkna alla tröjor, dela på hälften, ta fram detta exakta antal galgar och sen börja med själva strykandet. På varje galge hängde han byxor och tröja som passade ihop, som ett set, och hängde in i garderoben, färdigt att ta fram.

På sistone har jag också börjat med detta, som ångestlindring, och förhoppningsvis även av praktiska skäl. Om jag vet att åtminstone kläderna är redo för en jobbig vecka så blir jag på något sätt också det. Bara att ta fram ett set på morgonen och slippa tänka, bara ta den färg som man har lust med.

Om någon försökte få mannen att ändra i klädkombinationerna eller lägga till något plagg, t ex om det var kallt ute, så fick han svår ångest och vägrade gå ut överhuvudtaget.

Detta att göra ritualer av sin vardag, skapa någon slags rytm att klänga sej fast vid fast det egentligen inte finns någon, det är verkligen något allmänmänskligt, och tacksam ska man väl göra, så länge man klarar detta utan att låta kontrollen och formen alldeles ta över innehållet.

En lärdom helt klart.

Hjälp?

Jag kommer hem, kvart över fem. Har för en gångs skull gått en minut över fem från kontoret. Före receptionisten som ser häpen ut. Det har blivit många sena kvällar den här veckan och nästa vecka vill jag inte ens tänka på, men det gör jag. Och trots att jag är så fruktansvärt trött så är det första jag gör när jag kommer hem att vattna blommorna på balkongen och känner ett mycket stort tvång att diska. Jag orkar trots allt inte det så jag sätter mej i soffan och stirrar på TV-bänken som är dammig. Medan jag intensivt tänker på disken och högen med stryktvätt, och på allting som jag ska göra nästa vecka, ja jag önskar att jag kunde göra det nu, på en gång, för de kilar omkring och kliar mej i bakhuvudet, de retfulla bekymrena. Tänk vad skönt att inte vara såhär. Jag tror verkligen inte att detta är könsbundet, det är nåt personlighetsdrag korsat med miljö och uppfostran, och jag vet många fler människor som är på det här viset. Om jag skulle åka bort skulle jag kunna skita i dammet och disken. Om jag inte ser det så finns det inte. Men att sitta i det, nej då kan jag inte slappna av. En kraftansträngning var det verkligen, att gå en minut över fem. Det hade varit lättare att ta itu med allt. Det är det som är pudelns kärna tror jag: Man kan tycka att det är lättare att agera, och inte oroa sej, än att oroa sej och inte agera. Och man kan bara sluta oroa sej om man samtidigt gör någonting. Men nu vill jag inte göra nånting. Just nu, ingenting.

Hjälp?

Kulturen, den heliga

Jag tyckte mycket om Tom Alandhs dokumentär om Dorotea, men hans dokumentär om Tensta, nej där satte jag kaffet lite i vrångstrumpen.

För det första säger han att nästan ingen har varit där. En förort som man åker förbi. Hur vet han det? Det är ett sådär typiskt vänsterromantiskt sätt att inleda en dokumentär på. Det hade väl varit mer passande att säga det om Dorotea, för vem, verkligen vem, har varit där? Redan nu efter 52 sekunder av dokumentären är jag lite irriterad.

Sen visas naturligtvis betonghusen, gråblötrandiga med parabolprydda balkonger och jag tänker att så fördomsuppfyllande förutsägbart. Som kontrast till detta visas en leende skuttande jätte-exalterad gospelkör för att vi förvånat ska tänka att jomen titta där, så trevligt de ändå kan ha det, de små liven.

Irritationsnivån stegras.

En maroccansk mamma lagar maroccansk mat. Närbild på detta exotiska förehavande. Sen en lång intervju med en förvisso mycket trevlig kvinna som lär kvinnor att sy och prata svenska.

Och så en blick in i konsthallen, som är tom, fast den har konst som inte är komplex, alltså enkel, så att även tensta-borna kan förstå den. Det förklarar den med klarast brytning av alla, den engelske konsthuschefen. Han står trots det inte och syr och läser högt för lärarinnan för att riktigt komma in i samhället. Är inte det intressant?

Till sist måste man ha med den obligatoriska frågan som politiskt korrekta program alltid måste ställa, helt utan egentlig föränkring i nånting: Känner du dej som svensk? Och svaret blir ett vänligt 'nja, alltså mina föräldrar är ju från marocco och jag har ett maroccanskt utseende' - men helt säkert måste ju personen tänka att vad ska jag svara på en sån fråga.

Jag tänker på vad jag skulle svara om nån skulle fråga mej om jag känner mej engelsk nu, såhär efter fem år, talandes flytande engelska och allting - jag skulle tänka att nej, vad skulle det vara bra för? Och hur skulle det gå till? Jag är ju inte engelsk. Jag firar midsommar och jul på julafton och inte på juldagen. Det vill jag inte ändra på. Måste jag det? Men jag trivs här, jag gillar england. Är det fel svar?

Och visst är det guligt med alla dessa statliga verksamheter där folk kan spela xylofon och måla sina livsberättelser (detta är så typiskt svenskt som det bara kan bli), men är inte detta aningen nedlåtande? Är det detta som pengarna ska gå till? Nej, jag tänker i mitt stilla sinne, att stäng ner konsthallen och öppna en pub, en chokladfabrik, vad som helst, där man kan få visa sina kunskaper och utveckla andra färdigheter än att sy paljetter på små små väskor medan man lär sej svensk grammatik.

Aldrig nånsin har jag mött nån med någon typ av handikapp som gärna vill spendera mer tid på kommunala dagcenter målandes med vattenfärger tavlor i det oändliga för Öppet Hus - de vill ha ett jobb, ett riktigt jobb, som man får betalt för, må det så vara att mala kaffebönor eller sortera sopor, hellre det än nåt pseudogöra. Jag tänker mej att istället för allt detta härliga skapande kanske nån vill arbeta med fysik, eller ekonomi, eller plattläggning, eller vård och omsorg, eller nåt annat som inte är så där kulturulligulligt. Det kanske inte skulle kosta pengar att bedriva en sån vekamhet, kanske skulle den istället alstra pengar? Men som sagt, då hinner man kanske inte måla sin livshistoria.

Jag tänker mej den här dokumentären om min integration i Sheffield. Hur de zoomar in en bild på min röda dalahäst. Visar hur roligt jag har det när jag utvecklar mina medelmåttinga talanger i xylofonspelandets konst, och sist, medan jag lagar en stor portion köttbullar med lingonsylt, frågar mej om jag känner mej engelsk, och om jag har röstat i kommunvalet. Och om jag sa ja, så skulle detta vara någonting fantastiskt.

Som avslutning skulle de visa mej på en typiskt engelsk pub där jag och mina svenska vänner sjunger små grodorna och engelsmännen vid baren ler kulturomfamnande.

Rätt låt för rätt torsdagskvällshumör

Tacokväll

Regnig sensommarkväll. Stearinljuspremiär för säsongen. Imorgon fredag, ännu en vecka där man hinner allt men ändå ingenting. Huvudet fullt av problem och andras bekymmer som liksom kryper in i nerverna och som det aldrig finns tillräcklig tid att smälta.
När jag äter tacos känner jag mej alltid som 16 igen när det var en helt annan nivå på bekrymrena. Och man kunde ha filmmaraton en hel natt igenom och dricka en och en halv liter coca cola light och äta en stor påse smågodis utan dåligt samvete.

Det var sannerligen andra tider.

Måste ses ...

Två TV-program som måste ses:

Tom Alandhs dokumentär Framtiden i Dorotea, staden mitt i Norrlands inland där det dör dubbelt så många som det föds. Och där det finns mataffär, Systembolag, ett välbesökt bibliotek, en OK mack, en riksspeleman, ett hotell, förstås en begravningsbyrå och två pizzerior. Om man skulle ha en svensk motsvarighet till den engelska puben, så är det säkert pizzerian. Pizzeriabagaren Ibrahim påstår med ett mångtydigt leende att snart finns det fler björnar än mäniskor i Dorotea - en enda pizza får han baka ikväll. Men kanske kan omtanken, förnöjsamheten och vänligheten som finns här överleva och mota bort björnarna. Och bara det att den där alldeles ljuvliga lärarinnan bor där skulle kunna få mej att flytta dit.

Och så den underbara filmen Vikarien. En hjärtevärmare på alla sätt och vis.

Piroger i England?

Är det nån därute som vet vad piroger heter på engelska och om de finns att få tag på i England? Jag får aldrig riktigt in snitsen när jag gör dem själv och jag är så fruktansvärt sugen på köttfärspiroger! Och det vore så skönt att kunna köpa färdiga ...

Alternativt finns det nån som har ett riktigt gott och enkelt pirogrecept?

Rocky Racoon

Efter Liverpool har jag lyssnat lite extra på mina Beatles-skivor. Aningen exentriskt har jag alltid älskat underliga dubbelalbumet The White Album allra bäst och det gör mej lite glad att jag fortfarande känner likadant som jag gjorde för sisådär 14 år sen, när jag började lyssna på Beatles. Förutom typiskt lennonska Happiness is a warm gun, som är min alla tiders absoluta favoritsång, så bara älskar jag den galna sången Rocky Racoon av Paul. Den är så härlig och dum, kanske lite förlöjligande av country och långrandig hippiefolkmusik men ändå både äkta och söt.

Her name was Magil and she called herself Lil
But everyone knew her as Nancy -

den raden surrar i mitt huvud denna förskräckliga måndag som har varit så där stressig och nedslående och byråkratisk och ekorrhjulig som bara en måndag kan vara och får mej att le en liten aning. Och så nynnar jag den hysteriska glättiga banjoslingan strax efter att stackars Rocky Racoon blivit skjuten, och ler lite till, medan jag fyller i blanketter, faxar och stirrar frånvarande på dataskärmen, och verkar nog vara på ett ganska gott humör.

Utlandssvenskar

Ett litet tema denna morgon råkade bli att fundera över svenskar och utlandssvenskar - jag lyssnade på Andres Lokko's sommarprogram och läste sedan om igen Mustafa Cans eminenta reportage 'Tystnaden" i SvD som min mor vänligen skickat i papperskopia.

Andres Lokko berättar hur det är att bo i London sedan fem år, ungefär samma tid som jag har bott i Sheffield. Han nämner britternas alkoholkultur, artighet, avsaknad av kristna och hedniska högtider, klassystem och hur mycket han saknar kommunala dagis för sina framtida barn. Förvisso intressant, men mest spetsar jag öronen när han pratar om detta mer lättviktiga ämne - sina svenska vänner och hur de ser på hans flytt utomlands. Han menar att de alla på något vis förhåller sej till att han flyttat från Sverige med diverse små sarkasmer som 'Jaha, så nu passar det inte med Sverige längre' och 'Jasså du har valt att titta på din Plasma-TV i London istället' och undrar när han ska komma tillbaka. Och om han skulle komma tillbaka, så skulle han vara en förlorare, även om ingen förstår riktigt varför det är så. Det är lite spännande. Är det så? Eller har Andres Lokko bara synnerligen trista och snåla kompisar?

Mustafa Cans reportage handlar egentligen om varför vi svenskar är så hemlighetsfulla med att berätta vad vi röstar på, men berör en hel del annat. En förklaring till att vi är tysta om våra partitillhörligheter är vår nationalkaraktär, som beskrivs såhär:

"Vi svenskar är dygdkänsliga lutheraner som säpar på vårt ok och uppfattar oss som ärliga och uppriktiga. Vi tror att vi är fria, men vår tilltro till auktoriteter och vår plikttrogenhet gränsar till dumhet. Bland jämlikar är vi öppenhjärtliga bara för att kunna bekräfta varandra. Vi vill ha det trevligt och föredrar kompromisser framför bråk eftersom vi fruktar ensamheten. Trots det, eller kanske just därför, är svensken världens mest ensamma människa."

En filosof tillägger dessutom i reportaget att svensken hellre framstår som omoralisk än dum, och därför inte berättar vad man röstar på av rädsla för att bli utsatt i en politisk diskussion och få frågor som man inte kan svara på vilket då belyser att man egentligen inte vet vad man talar om. Höjden av detta är att svensken ibland inte röstar överhuvudtaget, trots det omoraliska i att ge upp en demokratisk rättighet som människor har offrat livet för att vi ska ha, av rädsla för att rösta på nåt dumt, och av lathet att inte orka sätta sej in i partiprogrammen.

Lokkos och Cans upplevelser flätas samman i mitt sinne och trots att jag först ler åt Lokkos berättelse om det engelska bankväsendet och hur han klassas som en låginkomsttagare och ser detta som något att bli förnärmad över så ger mej Cans artikel ord för varför jag inte håller med honom, och att det som Lokko saknar av Sverige är just det som jag är glad att ha på avstånd:

Tystnaden, tilltron till överheten, de guldglänsande lena orden om folkhemmet som fortfarande rullar så förtjusande lätt i munnen men egentligen inte betyder någonting längre. Att bli provocerad av att få en etikett på banken, att placeras i det fack man ändå skulle ha varit i, om man inte befunnit sej i Sveriges kulturgullade elit med kulturbidrag och oändliga snälla hyreskontrakt. Hyllandet av svensk sjukvård som inte är nånting mer än trendiga väntrumsmöbler och skinande maskiner och jämföra det med NHS och på något vis få det positiva att väga över för landstinget - jag förstår inte det. Änglar och eldsjälar finns det förstås i båda länderna, men att det svenska landstinget skulle vara något att sträva efter i ett land som redan har fri sjukvård för alla, det begriper jag inte alls. Jag betalade ibland halva studiebidraget för sjukhusvård och tandläkarbesök i Stockholm, här har jag redan betalat med skattepengar, som till råga på allt är ett mycket lägre belopp.

Nej, jag håller mej till att sakna kräftor, saltlakrits och kokosbollar.

I samma nummer av SvD finns serien Berglin där första rutan lyder: "Jag är så jävla förbannad på ledningen att jag tänker skriva en 'Dagens Tistel' i tidningen!", med rubriken Här råder arbetsfred, när vi blir arga välter vi inte ut tio ton tomater.

Den attityden delar vi dock med engelsmännen, så den behöver jag inte sakna. Kanske har jag konflikträdslan att tacka för att ingen hittills brukar kasta utlandssvenskheten i asiktet på mej, som de gör med Andres Lokko.

Beatles Beatles Beatles

Beatles ja. Man ser bilder på dem överallt i stan, till och med på Burger King var en hel vägg Beatlestapetserad. Det finns två museum, det ena i Albert Dock och det andra vid Pier Head:Museet var fullt av gubbar i polisonger som såg så andäktiga ut att de knappt vågade andas och stod länge och smekte en gammal LP-skiva eller studerade en gammal gren från John Lennons favoritträd, en alm, som huggits ned. Ja, nog var det intressant men mest var det, ja, lite udda. Helt klart vill jag säga dock, att det fördjupade Beatlesmusiken för mej, att uppleva Liverpool-atmosfären och se hur de växte upp och veta lite mer om deras verklighet. Även de enklaste tidigaste låtarna växte och blev mera innehållsrika. Och med en del senare låtar, som Strawberry Fields, Eleonor Rigby och Penny Lane, var det en slant som trillade tillrätta i huvudet och liksom föll på plats - aha! det är det de sjunger om. Så visst var det en upplevelse.

Inne i beatlesmuseet:Och Cavern naturligtvis, där historien mer eller mindre började. Ja, det är nånting visst. Men det var allt riktigt råbarkade typer som hängde där nu! (Bilden ovan är från museet där de byggt upp Cavern som det såg ut på 60-talet).Konstigt nog, efter att jag besökt alla sevärdheterna, så hade jag en liten sorgsen känsla. Det var särskilt en utställning om Cynthia Lennon, John Lennons första fru, som slog an en sådan sträng. Det fanns ett citat av henne där hon säger att världen tyckte att John var hjältemodig och ärlig och uppfinningsrik - men i hans förvirrade unga sons närhet, var det svårt att se det så. Ja, det var nånting beklämmande med den utställningen, som hade vykort från John till hans son som bara hade en hurtig hälsning: Things are getting better and better! Daddy. Och en teckning.

Ett annat citat från Lennon var också på något sätt smärtsamt - The world used the Beatles as an excuse to go mad. Ja, det var nånting ledsamt med att se de där trindkindade småpojkarna förvandlas till ikoner. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, exakt. Men det är säkert nånting storslaget om nånting unikt som gått förlorat. En utopi kanske, som aldrig blev av. Och så minnena bara, kvar. Och av allt det där experimentiella så blev det ett alldeles vanligt banalt kärlekspar, hur långt hår och hur runda glasögon de än hade, vilket kanske ändå, på sätt och vis, är ganska vackert. När Lennon hade gått i terapi efter Beatles-tiden och växt upp ordentligt så skrev han den här texten, från sången GOD, där han först listar allt som han inte tror på, och avslutar:

I just believe in me,
Yoko and me,
And that's reality.
The dream is over,
What can I say?
The dream is over,
Yesterday,
I was the dreamweaver,
But now I'm reborn,
I was the walrus,
But now I'm John,
And so dear friends,
You just have to carry on,
The dream is over.

Liverpool - bilder från City

Liverpool har ännu rykte om sej som en tung industristad men själva citykärnan har verkligen ryckt upp sej på sistone. Shoppa kan man verkligen göra här! Toppmodernt och futuristiskt för hela slanten - men rör man sej bara en aning utanför så finns massvis av gammal arkitektur bevarad. Och Liverpools eget Chinatown!