Manga undrar hur det ar att vara gift med nagon som har ett annat modersmal, sa jag tankte skriva lite om det.
Forst och framst sa tror jag att det betyder mycket om en av parterna talar sitt modersmal och den andra talar detta sprak som ett andra- eller tredje -sprak. Da ar den ena parten automatiskt i lite av ett underlage. Vi pratar engelska med varandra, vilket ar mitt andrasprak och min mans fjarde sprak, han kan alltsa tre sprak innan engelska som han ar battre pa. Det ar iallafall nagot mer jamt an om vi skulle prata svenska med varandra, men anda, det ar en viss obalans.
Grejen ar att savida man inte ar tva partiledare som ska prata om budgeten sa spelar denna obalans mindre roll. Vi manniskor kommunicerar trots allt mestadels med kroppssprak och en massa kemi som vi inte forstar oss pa. Nar jag pratar med min man sa tanker jag aldrig pa vilket sprak jag pratar. Jag har samma kansla om det ar svenska eller engelska, eller den blandning det oftast blir. Man pratar ju ur sitt hjarta. Dessutom ar det oftast latt att forsta om man VILL forsta, medan det ar omojligt att forsta om man gor sig ovillig.
Nar hunden star dar med kopplet i munnen och tittar pa en med bedjande ogon fortsatter man ju inte att titta pa TV for att hunden inte grammatiskt korrekt och uttryckligen sa "ga ut med mej?". Vi lyckas ju till och med forsta bebisar som bara vralar rakt ut.
Sa jag tror att vi manniskor garna vill vara mer komplicerade an vad vi egentligen ar. Eller tror att vi har sa mycket viktigt att saga, sa att vi aldrig skulle kunna bli riktigt forstadda om vi inte kunde uttrycka oss pa det sprak som ar narmast vara hjartan. Men det spraket, det ar nog snarare kroppssprak, reptilhjarnesprak och karlekens sprak, som alla kan och som ar varldens enklaste, an just svenska.
Sa ni som funderar pa att botanisera partner utanfor Sveriges granser - go ahead!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar