lördag 2 juni 2018

Den morgonen

Det var en vemodig morgon. Det var dimma och solen gick upp i mitt ena fönster. Den utsikt som fick mej att välja denna lägenhet för ganska precis ett år sen. Nu väntade jag istället på en flyttfirma som skulle komma och hämta merparten av mina saker. Hjärtan brast och ramlade ut på golvet. Det hände inte så mycket mera efter det än att jag sopade ihop skärvorna, limmade ihop dem lite hafsigt, och sen stod ut med en molande smärta hela dagen. Det bultar fortfarande. Och en dikt av Kerstin Thorvall snurrar i mitt huvud.

Väldigt långt efteråt,
då jag inte kom ihåg dig längre
Jag tänkte inte på dig, jag visste inte var du fanns.
Men du kunde drabba mig som ett illamående
som ett oväntat slag i maggropen
En gråt i halsen
Ett rop i mina händer
Men till alla sa jag: Tänk att det går över
Det är verkligen skönt att det går över.





6 kommentarer:

Lena i Wales sa...

Hoppas du kommer att trivas i Sverige.
Kommer bloggen att fortleva?

Steel City Anna sa...

Lena: Det hoppas jag med! Ja, jag har tänkt fortsätta med bloggen än så länge iallafall.

Annannan sa...

Sorgligt och vackert detta med en plats som blivit ens egen och man aldrig kommer att sluta sakna och en längtan som Inter har något namn för det är ju varken hem eller bort. Jag tänker alltid på Karen Blixen i det sammanhanget. 1919 när hon fortfarande hade många år i Kenya framför sig skrev hon till sin mor “Jeg har den Følelse, at for Fremtiden vil jeg, hvor i Verden jeg er, tænke om der er Regn ved Ngong”,

Steel City Anna sa...

Annannan: Fint. Ja, precis så är det. Ja, det är en längtan som inte har något namn och därför är svårare att hantera och mer ogreppbart. Men jag tror också, att har man levt långt från sin familj, lämnat allt som en gång var invant och rutiner, så vet man mer vad som är viktigt i ens liv, och kanske kan en längtan, om man inte har gjort det, vara ännu mera vag och ogreppbar. Jag tänker till exempel på friheten det också innebär att kunna göra så, och som kvinnor speciellt inte hade för inte så länge sedan. Jag tycker så mycket om Dolly i Anna Karenina, för hon har just en sådan längtan, och hon finner sej i så mycket, och finner ändå frid i sitt liv, men kanske just för att exemplet på frihet i den boken med Anna slutar så illa - jag tänker att med lite roligare förebilder hade Dolly känt sej värd så mycket mer.

Platser och människor hänger ihop, men man kan också sakna en plats rent för sin egen skull. Sheffield kommer alltid att finnas i mina tankar. Liksom Sverige känns, bara som plats, som min.

Det blev en lång kommentar :)

Anne-Marie sa...

Det är bara att försöka “roll with the emotions" och göra det bästa av allt.
Förstår att det hela är känslosamt och omtumlande.

Steel City Anna sa...

Anne-Marie: Precis. Man får bara följa med, det går inte riktigt att styra just nu. Det lugnar sej nog snart och först då vet man vilken riktning som är bäst att fortsätta i.