torsdag 7 juni 2018

Rapsfält

Rapsfälten ser likadana ut överallt men just dessa finns i Woodhouse. Sista bilden var utsikten från mitt fönster.









7 kommentarer:

Nilla Matthews sa...

Måste kännas så tomt att ha lämnat England! Det tar tid att vänja sig vid något "nytt"! Vet precis hur det känns. Underbara England, där jag upplevde att tiden stått still, litet grand, men jag älskade det. - Du kan ju alltid resa dit igen, men det blir förstås aldrig detsamma. - Snart väntar nya äventyr och det blir säkert riktigt spännande, även om vi i Sverige har det besvärligt och osäkert just nu, det kan bara bli bättre!

Take care!

Nilla Matthews sa...

Rättelse: jag vet hur det kändes FÖR MIG, då jag flyttade från England efter att ha bott där många år.

Annika sa...

Ja, nu får du se ut över svenska rapsfält istället. Inte det sämsta det heller.
MEN ja, nog förstår jag att allt är märkligt och konstigt.
Det kommer att ta ett tag, men det kommer.
Sen verkar du ha så rätt inställning också!

Monica sa...

Ja som Nilla säger så är det mycket som är speciellt med England och jag charmades av mycket och särskilt att det fanns det "gamla" och "nya" sida vid sida, 50-talet t ex som jag är så förtjust i, kändes som i barndomen och så fanns allt modernt också men allt var inte borta och människorna hade sin charm också. Men fina rapsfält har vi med:-)

Steel City Anna sa...

Mamma: Ja, det finns fantastisk natur här. Det känns redan länge sen som jag såg den utsikten på fotot längst ned.

Steel City Anna sa...

Nilla: Ja, jag är lite gammaldags av mej och jag tyckte mycket om det där med småaffärer, slaktaren och grönsakshandlaren, att man träffades på puben, att de kände igen en på posten, sådana små vardagssaker. Men jag kände också, tydligare och tydligare efter Brexit, att denna trevlighet var villkorad, och berodde på att jag, både naturligt och medvetet, smälte in så bra. Här känner jag att jag kan vara precis som jag vill, och vill jag gå på hajk en mil varje dag så är det ingen som gör sej lustig över det, och vill jag inte smälta in så behöver jag inte det heller, för ingen kan säga att jag inte får vara här.

Steel City Anna sa...

Annika: Tack :) Jag tar det som det kommer, både bra och dåligt, en dag i taget. Ibland när det känns lite övermäktigt allt som ligger framför mej, att börja om från början på sätt och vis, så tänker jag på allt jag ändå klarat av, och att jag klarade att komma till ett nytt land och börja om där. Det ger styrka, men man glömmer så lätt bort vad man gjort.