To everything - There is a season

Det har varit en lång dag idag och kall, det ryker ur munnen vilket är ovanligt här på ön, samtidigt får det mej att känna mej hemma. Energin tryter och på bussen till jobbet åker jag förbi ett cafe som är fullt av folk som pratar och läser böcker och pillar med sina IPads och jag tänker att jag skulle göra nästan vadsomhelst för att få sitta så en hel dag.

Det är oroliga tider och mycket ansvar och jag känner hur det är svårt att motivera och leda andra en sådan här dag när man är så väldigt trött och har så ofantligt mycket att göra, men som så många andra gånger får jag styrka någonstans djupt inifrån, det är samma känsla som när jag åkte runt bland vulkanerna i Timanfaya och kände en darrning i någon slags urcell - det finns ett hemligt centra fyllt med lava som väller upp när man minst anar det. Så ibland går det förstås att bara flyta med i det som händer och inte stångas och krångla: När min mobil ringer samtidigt som den fasta telefonen på mitt skrivbord samtidigt som en fast telefon på min kollegas skrivbord som i sin tur talar i sin mobil och har en klient bredvid sej som vill prata om något och jag är mitt i ett samtal med en annan kollega, då skrattar vi helt enkelt åt vansinnet och gör en sak i taget. Om man gör en sak i taget får man iallafall något gjort.

Jag stannar kvar på jobbet länge och njuter av att det är tyst och mörkt utom på mitt kontor och jag strukturerar och planerar och får kontroll igen över tiden och sen går jag en promenad i mörkret genom stan och blåser ånga och nynnar på galenskapslåten Från ett annat håll kom han in som är mycket rolig. Jag köper exotiska nudlar i asiatiska affären där det alltid bara är kinesiska studenter och stundom jag, och jag pratar om att de säljs på Konsum i Sverige och att det är de allra bästa nudlarna och jag får valnötskakor på köpet. På bussen hem sitter jag bredvid två unga killar som pluggar och delar lägenhet med en tredje student som äter upp all ost. Fram-och-tillbaka diskuterar de om de ska köpa varsinn ost, eller ha ett obekvämt samtal om ostransonering, och hur blir det med duschgel, ska de köpa varsin flaska, och bröd, och mjölk, hur blir det med det? Jag kommer hem och läser min mammas inlägg och tänker att var och en har sannerligen sina egna problem att fundera över och jag tänker på Bibeln och The Byrds om hur det finns en tid för allt, och hur allt har sin tid.



Döden är jag inte det minsta rädd inför för egen del och inte maken heller och vi diskuterade häromkvällen just det, hur vi delar denna syn att livet är oändligt mycket mer mystiskt än döden. Båda har vi varit nära den och varje dag är en gåva, om än rätt ofta i form av en säck med skit som dumpas i huvudet på en men även det är ett underverk på sitt sätt och ibland ett led till någonting annat, kanske trevligare. "Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden" står det i Första Mosebok och det var en av de få meningarna jag förstod mej på första gången jag läste hela den riktiga Bibeln när jag var en fem sådär och förstod att Barnens Bibel inte alls svarade på mina frågor, och ingen vuxen, förutom mormor faktiskt, dock motvilligt, hade så stor lust att diskutera livets förgänglighet och vardagens skitighet för mej. Det andra som etsade sej fast var de elaka faronerna och jag var hiskeligt rädd för faraonen på bokryggen i vardagsrummet, på ett lexikon satt han tror jag, att jag sprang som en vettlös från mitt rum till badrummet i sista desperata sekunden om jag behövde kissa. Men det är väl så det är, nyttiga insikter och en del skit man gärna hade sluppit men som följer med på köpet.